Det var en sån där fin sommardag. Ganska kall, men vi var hela släkten i stugan för att fira, riktigt vad vet jag inte, men fira det gjorde vi. Dagen blev till kväll och när kvällen började bli natt så tittade jag och min kusin och tillika bästa vän på varandra och log. Nog ska vi väl fiska i natt, som vi brukar? Jo klart vi ska det sa jag. Vi sov några timmar. Klädde på oss och tog mopeden till vårt egna fiskeställe. Det nappade och vi pratade om allt mellan himmel och jord. Det var en sån där perfekt stund som jag har lagrat i hjärtat. Det var inte den varmaste, eller mest myggfria, sommarnatten så vid fyra bestämde vi oss för att åka hem. Det är inte speciellt långt. Det tar max en kvart. Vi kom aldrig hem. Det här visste jag inte då, när jag ett dygn senare vaknar upp på sjukhus, men en man har kört bil mycket full och kört på oss. Efter detta lämnar han oss där. På marken. Han kör bara där ifrån. Det finns ett hus på den vägen och turligt nog så är det där han kör på oss. Tanten, denna underbara tant, hör smällen och ringer ettetttvå. Hade hon inte ringt hade vi aldrig klarat oss, så allvarliga är våra skador. Jag hade krossat bäckenbenet och ena armen, brutit revben och punkterat lungan, hjärnskakning så att ena ögats nerver kom i kläm och gjorde mig delvis blind. Nu har det gått tre och ett halvt år. Och jag lever fortfarande med skadorna. Det har blivit mycket bättre och jag kan leva så som jag vill de flesta dagar. Men det har tagit mig ett år på sjukhus, 15 operationer, 4 olika experimentella behandlingar och 20 miljoner tårar att komma hit. Jag är fortfarande arg. Arg för att han fick ett års fängelse för det han gjorde. Han orsakade mig och min kusin sånna skador att vi var mycket nära att dö. Jag var fången i min kropp i ett år och lider fortfarande, delvis, av mina skador. Jag vet att man inte kan söka efter rättvisa i allt, men det här är ta mig tusan inte rättvist. Samtidigt så har jag haft tur. För idag är jag så gott som bra. Vissa dagar gör det ont. Men jag har mitt drömjobb och trivs med livet, fantastiskt att jag lever och det tackar jag för. Men det har tagit 3.5 år att ta mig hit, både fysiskt och mentalt, och det har varit blod svett och tårar. Flera fina blogghistorier och Elaine själv uppmanar er att leva i nuet och det gör så klart jag också men jag har också några andra uppmaningar. Drick aldrig alkohol och kör bil, kör inte ens bil dagen efter att du har druckit alkohol. Ge blod! Jag fick 70 påsar blod, det är helt galetmycket och det är 70 personer som har gett blod. Utan dessa 70 personer hade jag aldrig klarat mig. Tacka! Tacka livet, tacka varandra, främlingar eller vänner spelar ingen roll. För vi behöver varandra. Tack för tid och utrymme och en fantastisk bra blogg! Alexandra Har du en bloggstory, glad, ledsen, viktig, rolig, pinsam, you-name-it, men framför allt värd att berätta. Mejla mig till bloggstory@snackasnyggt.se
