Jag fick det här hjärtskärande mejlet av en bloggvän igår och jag tänkte bara höra om det är någon som känner igen sig och vet vad hon kan göra? Hej Elaine! I fem år har jag burit på någonting som jag inte kan släppa, någonting som ingen alls vet om, som knäcker mig totalt emellan åt. Så jag vill bara få det sagt. Eftersom jag tycker så mycket om att läsa din blogg och på något sätt känns det tryggt att skriva till dig så gör jag det för jag har ingen annan att prata om det.. År 2008 insåg jag att jag har hela mitt liv fram till 2008 blivit manipulerad, trott saker som inte är hälsosamt, vilket jag ångest så hemskt mycket att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.. Mina föräldrar kommer från kosovo, de är uppväxt med muslimtradition. Vilket de har fört vidare till sina barn (3 barn, två bröder och så jag). Från 1990 fram till 2008 har jag alltid tänkt att vår familj är väldigt "Svensk" av oss, vi är inte så troende, vi håller bara de traditioner som finns för att det är en anledning till att hela familjen samlas. Men det jag inte visste då var att mina föräldrar manipulerade mig väldigt mycket. De har aldrig sagt till mig, "du får inte gå ut och träffa vänner", "du skall inte göra detta osv." De har aldrig sagt det rakt ut men de har visat mig att det är så det ska vara, att det inte är något konstigt med det. Sen att ha syskon som vakar över en dygnet runt, det var inget konstigt det heller. Det är ju så det fungerar...? Så under hela min barndom, har jag aldrig satt min fot utanför vårt hus, förutom när jag skulle till skolan som de alltid körde mig till. Så jag såg inte så mycket av solen direkt. Umgås med vänner gjorde jag inte, för att varför skulle jag umgås med vänner när jag kunde sitta hemma och inte göra någonting? De gånger som jag var ute ur huset var när jag följde med min mamma och handla mat. Så under min barndom har jag aldrig haft några vänner, har aldrig umgås med vänner, aldrig fikat med någon kompis eller något sånt. Jag har helt enkelt varit instäng. För mig var detta helt självklart under den tiden och mina föräldrar eller syskon uppmana mig knappast till att kanske träffa kompisar utan de tyckte det var bra som det var. När jag började gymnasiet, 2006, började allt festande men det var som sagt inget för mig, sånt gjorde inte jag. Men när 2008 kom började klasskompisarna ifrågesätta mitt tänk, varför jag aldrig följde med ens att fika eller varför jag aldrig följde med när de hade tjejkvällar. Vart enda gång sa jag " varför det? Jag kan lika bra vara hemma" Inte för än det dök upp en kille ... En kille som berörde mig på så annorlunda sätt, för honom existera bara jag och ingen annan. 2008 var första gången jag hade rört på en kille, första gången jag hade hållt en killes hand (förutom mina bröder) första gången jag ens pratade med en kille. Dessa känslor jag fick var ju intressanta så jag började att gå ut, träffa kompisar och även träffa denna killen. Det var då jag märkte hur mina föräldrar egentligen var, jag som alltid trott att jag får göra som jag vill plötsligt började de säga nej till att träffa kompisar. Jag fick inte gå ut efter skolan utan jag skulle komma direkt hem. Allt blev så konstigt och allt krockade, det blev en kultur krock i mitt huvud och mellan mig och min familj. Men jag sket i det och fortsatte träffa kompisar och även denna killen. Blev stört förälskad, utan någon visste om det och började upptäcka den "riktiga" värden. den som är normal för andra men inte för helt ny värld för mig . Efter 1,5 år blev jag dumpad av killen och nu efter 4 år sen vi gjort slut, då han nu har hittat en ny tjej börjar jag inse att det är faktiskt slut och jag börjar även reflektera över min barndom.. Just nu är jag så besviken på mina föräldrar som ALDRIG uppmanade mig att försöka hitta vänner och försöka var social. Allt detta håller jag på att lära mig nu, försöker hitta vänner, försöker vara aktiv, försöker vara social. Men när jag kommer hem är allt så himla jobbigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det känns verkligen som att jag börjar om på nytt, alltså från barns åldern då man börjar lära känna människor. Jag har aldrig haft vänner, jag har aldrig umgåtts med vänner. Allt det där är så nytt för mig att jag nästan får panik över det.. Snälla svara på detta mejlet med att allt kommer bli bra, du behöver inte ens läsa storyn. Jag behöver bara någon som säger att allt kommer lösa sig.. Allt kommer lösa sig, för det måste det. Jag hoppas att någon insatt i sådana här fall läser och kan hjälpa dig. Stor stor kram!
