Hej Elaine Din blogg är så fantastisk på så många olika sätt och vis. För det första allt det som du delar med dig utav. Jantefritt, ärligt och härligt. Du verkar så otroligt ödmjuk. Detta speglas tydligt hos dina läsare/bloggvänner som peppar varandra i kommentarsfältet (jag är en av dem) samt låter viktiga och inspirerande historier få synas. Röster som kanske inte annars skulle höras kommer fram! Wow! Jag håller verkligen tummarna att detta publiceras! :) Mycket inom sociala medier handlar om att må bra, att sätta upp mål och om positivt tänkande. Affirmationer osv. Jag är exakt en ”sådan”, jag drömmer otroligt stora drömmar och jobbar mig sakta framåt samtidigt som jag försöker leva i nuet. Ni hör ju, en riktig klyscha av min tid. Men som det talats om lite under veckan i vissa bloggar, så är det inte alltid så lätt. Om dagens mål är att ta sig upp ur sängen så är det rätt så omöjligt att försöka tänka positivt. Jag vet, jag har varit där. Jag har känt mig ensam och oälskad trots att jag vetat att det varit tvärtom. Känslorna har inte stämt överens med verkligheten. Det har absolut funnits trauman i livet - och dom måste man få sörja och det måste få ta sin tid. Men jag garantera att det inte alltid varit mina traumans fel att jag knappt orkat borsta tänderna eller lämnat mitt hem. Min bebis var drygt 5 månader gammal när jag låg med honom i sängen och grät. Jag grät för att världen var så orättvis och att jag var en sådan hemsk person som satt denna lilla varelse till denna värld. Jag önskade på fullaste allvar att Gud skulle hämta oss. Tillsammans i frid på andra sidan – inget annat lockade mer. Tack och lov berättade jag skamset för en vännina om mina tankar, hon sa åt mig att dra ut pstaven som jag bara haft i en månad (ungefär lika länge som jag hade levt i det svarta). Jag lyssnade på henne och vips så blev jag tacksam över mitt och min älskade bebis liv igen. Sjuksköterskan som tog ut pstaven förklarade dock att mitt humör omöjligt kunde kopplas till den…. Märkligt sammanträffande… Aja, vad jag ville säga med denna lilla historia är; Det här med hormoner. Är ni deppiga, svängiga i humöret, (självmordsbenägna!) utan sexlust osv så kan det verkligen ha med era preventivmedel att göra. Prova er fram och hitta något som passar. Lyssna inte blint på vad omgivningen har att säga. Lyssna på dig själv. Fungerar inget preventivmedel -använd kondom (det är en vanesak och blir vad man gör det till). En annan liten sak som har med det psykiska välmåendet att göra: Vi talar ofta om att äta rätt, och om att man mår bättre då. Har man ätit rätt så vet man exakt hur bra man mår och hur värdefull ansträgningen är. MEN har man aldrig upplevt skillnaden så är det nästan omöjligt att förstå hur mycket det påverkar. Jag blir så ledsen av att folk inte vet hur mycket fel mat skadar psyket. Jag talar om SOCKER, GLUTEN, KEMIKALIER och FEL FETTER. Mitt självförtroende åker till botten vid fel matintag, jag orkar inte röra mig, ingenting är värt någonting, jag blir lättirriterad, deppig osv. En vecka med bättre val och helt plötsligt så lever jag igen och gör något med mina dagar. Olika människor reagerar olika mycket på olika saker och jag vet att det säkert finns massor om kost som jag inte vet. Men jag har lärt mig mycket och tänker fortsätta lära mig. Man måste inte äta perfekt, men man måste veta vilka konsekvenser ens ätande har på riktigt. Jag har egentligen så mycket mer att säga om psykisk ohälsa, kost osv. Om någon vill ha mer konkret information eller bra lästips, hojta till i kommentarsfältet så ger jag er allt jag vet och kan (konkreta förslag och lästips). Jag följer inga dieter utan använder mitt sunda förnuft utefter vad jag lär mig. Tack för min stund i rampljuset, Massa värme och kärlek /Nadia
