Sen har jag stagnerat i min viktuppgång totalt. Jag vet inte om jag berättade det. Det gjorde mig så orolig. Benny är så stor att jag känner mig i vecka 40 redan nu. Går ofta och tänker om de räknat fel. Känns som att han skulle kunna komma när som helst. Jag får inte plats med mat. Dricker kaloririkt och har mig. Men barnmorskan sa att jag inte behöver vara orolig ens om jag gått ner i vikt. "Du gick upp så fint i början så", sa hon diplomatiskt. Haha. "Fint" betyder 20 kilo på drygt sex månader. Nu har jag gått ned sex kilo, men jag har massor att ta av. Jag har fortfarande bröst på ryggen, så Benny lider ingen nöd. Det är väl jag som är orkeslös. Hur mår ni då?
