Väl i taxin får vi veta att midnattsloppet pågår så vi får ta en omväg. Klockan är då 21.00. Gustav: Vad vill du ha för bedövningar. Jag: Vet du Gustav, jag vill bara att Benny ska komma ut välmående. Jag känner mig orolig denna gång. Gustav dämpat: Jag med. Jag tror att när man har fått ett barn med funktionsvariation så blir man mer ödmjuk och realistisk. På habiliteringen med Evelyn så har vi träffat barn som fått funktionsvariationer på grund av komplikationer vid förlossningar. Det gör en inte så kaxig när man sett så många fall. Väl framme vid BB så får jag en värk så stark att jag börjar gråta av smärta. Vi går in och får plats på BB. Vi får två jättesnälla och riktigt bra barnmorskor. Både Gustav och jag frågade direkt om Bennys hjärta och de drog upp volymen på hans hjärtljud så vi kunde höra det. Asså playlist i all ära men att ha en förlossning till ditt barns hjärtljud var nog bland det coolaste och mest häftiga jag gjort. Att höra hur hans slag ökade när jag fick värkar fick en verkligen att fokusera på rätt sak - Benny. Och de kändes som att han var med hela tiden. "Är ni säkra på att ni vill lyssna på hjärtljuden, ni blir inte stressade?" frågade barnmorskorna men Gustav och jag log. Nej, låt det vara. Det är så lugnande! Och så började förlossningen till ljudet av Bennys älskade hjärtljud. Barnmorskan var osäker på om jag var öppen fyra eller fem centimeter. En senior redig barnmorska kom in och körde upp handen stadigt och konstaterade "Sex centimeter" log och gick därifrån. Haha, älskar dessa rediga varelser. Påminner om min moster som också är senior barnmorska. De anda mindre seniora gjorde två små retoriska missar som tyvärr skulle göra mig lite osäker under förlossningen, vilket är orättvist mot dem för de var ju grymma i allt. Det ena var att de viskade och gav varandra blickar som jag är övertygad inte handlade om mig utan säkert bara andra förlossningar som pågick under tiden. Men problemet var att det var svårt att avgöra så Gustav och jag hade hela tiden känslan av att det var något som de inte berättade för oss om Benny. Man blev orolig. Det var ju inte avsiktligt såklart, men det blev lite fel och gjorde mig paranoid hela förlossningen. Och den andra missen var hur de förklarade att de inte kunde tensapparaten. Den ena sa ursäktande "Vi är inte så haj på den". Jag svarade frågande "inte så haj?". Det andra himlade med ögonen och sa "Ja alltså det var en kurs på kanske fem poäng för så många år sedan". Och då kände jag att en värk var på väg och jag sa inte alltför trevligt "Ok, men kan ni skaffa er en som är haj på tensapparaten för en värk är på väg". Sen bad jag om ursäkt, började gråta (stabilt, haha) och sa för att jag förmodligen skulle låta dryg när jag hade ont. Då kom en värken och jag skrek "SKIT I ALLT, ge mig lustgasen!!" Den ena barnmorskan var snabb som fan på lustgasen och gav mig och den andra masserade bort bekymmersrynkan och jag var i himmelriket. Snacka om att de kunde sina grejer. Resten av förlossningen så agerade Gustav bekymmerynksmassör och lustgasborttagare. Jag har längtat efter lustgasen sedan Evelyn. Så härliga grejer, men bara den lägsta dosen räcker för mig. HUR kunde jag glömma att det gör så jävla ont att föda barn. Mina värkar var galna. Jag förbannade mitt förslag att bara köra lustgas när värkarna kom, skrek "Ge mig allt ni har!!" när värken var över. Men sen lugnade jag mig och sa att det ska nog gå bra. Närminnet är ju inte så bra när man går på lustgas och det är på gott och ont. För sen när värkar kom igen så var det samma mentala karusell, jag tänkte "Jag och min stora käft" under värken och skrek "Ge mig allt ni har, sprutor ALLT!" efter värken och sen glömde jag bort och sa att det nog gick bra igen. Haha. Lustgas är luriga grejer. Det tog 2.5 tills Benny var ute. Det är inte klokt egentligen. Jag öppnades hela tiden och kraftigt. Det fanns heller inga pauser mellan värkarna utan de kom hela tiden. De gjorde så ont att jag skrek och då vid ett tillfälle höjde de lustgasen. Jag hamnade i nån sorts psykos. Jag skrek "Jag vill springa ifrån min kropp!!" Så tog jag sats och trodde väl att jag var Usain Bolt liggandes på en förlossningssäng och så började jag luftspringa kraftigt i sängen med knutna nävar. (jag minns knappt detta). Gustav fick ett slag i bröstkorgen och barnmorskorna ryckte lustgasen från mitt ansikte innan de gick illa. Jag yrade en del och det var rätt kusligt. Jag grät bakom masken och sa "Bennys hjärta, Bennys hjärta.." och barnmorskan strök mig över kinden och sa att allt var bra med hjärtat. Fast sekunden efter så sjönk de till att sluta slå i trettio sekunder. Barnmorskan sprang och tryckte på larmknappen och Gustav försökte få mig att bli allert bakom lustgasen. Hon sa strängt "Ställ dig på alla fyra" jag var inte kontaktbar och Gustav slog till mig på armen och ropade "STÄLL DIG PÅ ALLA FYRA!!" och jag gjorde det illa kvickt medan värken från helvetet kom när jag stod på alla fyra. Jag hörde inga hjärtljud och tänkte att nu dör Benny. Men så plötsligt så kom slagen igen. Fy fan. Tydligen mådde han inte bra av oklara omständigheter då, men när jag vände mig så blev allt bra. Kan ha varit navelsträngen. Resterande förlossning så fick jag ligga på sidan och då hamnade sensorn som känner av värkarna i kläm. Den lyckades inte läsa av när jag hade mina mest kraftiga värkar så Gustav och barnmorskorna trodde att jag bara skrek för att skrika med lustgasen. Att jag var hög. De försökte be mig att ta av mig masken, men jag grät och kved Aldrig i livet för nu var ju Benny på väg och väldigt nära. Ingen förstod det. Så då tappade jag det lite och tittade på barnmorskorna och skrek "Hämta hon den gamla! Släpp prestiiiiigen och stoltheten. Ge mig den GAMLA BARNMORSKAN, hon förstår mig!! Hon förstår att Benny är på väg!". Pinsamt värre, Gustav garvade när han berättade detta för mig. "Du kränkte loss där under gasmasken" sa han och jag är så glad att jag bad om ursäkt flera gånger under förlossningen. Det är svårt att vara retorisk när ett bowlingklot är på väg ut genom snippan, det tror jag barnmorskorna förstår. De fick sticka hål för att vattnet skulle gå. De har aldrig gått när jag har varit gravid. Jag har nästan önskat det. Att kunna säga "Nu gick vattnet!" som de säger i filmerna. Lika gärna som jag nån gång skulle vilja hoppa in i en taxi och säga "Follow that car!". När vattnet gick så gled Benny fram ordentligt så barnmorskan fick hålla hans huvudet för att han inte skulle komma för fort. Så händer nästa kusliga sak. Jag skriker "Navelsträngen" bakom min gasmask. Och hon säger att det är lugnt. Men när krystvärkarna kommer och huvudet är mellan mina ben så sitter navelsträngen hårt runt Bennys hals så de får inte ut honom först. De försöker med axeln och annat men navelsträngen drog tydligen. Precis när hon är i begrepp att klippa av den, så löser det sig på nåt sätt jag inte vet om. Han kommer ut efter tre öronbedövande skrik (sa Gustav, jag minns inte detta) från mig. Matheo hemma:Hur högt skrek mamma? Gustav: Lika högt som den där tecknade filmen då fönstrena gick sönder. Matheo börjar skratta. Sen kom Benny ut och det var en pojke. Jag är så tacksam att allt gick bra trots att det var en dramatisk förlossning denna gång. Det gjorde att de ville att vi skulle stanna lite längre för att se att allt var bra med lillen. Allt är bra med lillen❤️ Alla förlossningar är inte drömska eller utan dramatik. Men det är en dröm när allt går bra. Här kan ni läsa förlossningsberättelsen med "Maggan" - Evelyn. The surfing poo...
