När man kommer på sig själv med att vara ett hormonmonster. Tur att jag ber om ursäkt och Gustav är så jäkla fin och förlåtande! Gustav ville träna på förmiddagen innan jag skulle träffa vänner för brunch. Jag behövde vara där 13.00. Gustav: När ska jag komma hem? Jag: Kom 12.30. Gustav: Oj, det blir stressigt ok jag skyndar. Sen piper han iväg och jag känner plötsligt att det är bättre att jag kommer en halvtimme senare så min man hinner träna ordentligt och får sin tid. Kollar med tjejerna och det är ok. Jag skickar sms. Du kan komma 13.00 istället det är lugnt. Jag har underbara två timmar med barnen. Vi plockar smultron från balkongerna, rensar gamla blad och spanar flygplan. All är i total harmoni. Gustav kommer inflåsande 13.03 och ber så mycket om ursäkt. Jag är på strålande humör och säger De luuungt vi har haft det så braaaa! Gustav blir lättad och börjar laga lunch åt barnen och berättar samtidigt lite trista nyheter kring en persons attityd som har med vår flytt att göra. Jag blir rosenrasande och ringer upp personen och talar lite vett i honom. Han ger sig och vi når en kompromiss. Men när jag avslutat det arga samtalet känner jag mig fortfarande arg. Går mer för trappan och pyser ut lite ilska på en oskyldig Gustav. Jag: Gustav, när jag bjussar på att du kan komma hem 13.00 så är 13.03 inte ok. Gustav ser helt förvåmad ut: Men för 30 minuter sedan så sa du de luuungt. Jag funderar en stund och svarar: Det kanske jag sa, men nu tar jag tillbaka det. Gistav ler diskret och skakar på huvudet och jag säger "vi ses sen" och drar på brunch. Alltså Hormonbitch deluxe! Jag ringer Gustav timmen senare. Jag: Gustav, jag ber om ursäkt, förlåt! Gustav skrattar: Du är förlåten!
