Klart jag inte är, men idag känner jag mig så. Trött och eländig, Gustav är magsjuk och Matheo är bara min goa kärleksklump som känner av mammas dåliga humör. Hjärtat mitt. Det är bra att vi får lite tid ifrån varandra nu när vi är på Sats. Det började i hallen. Jag var stressad, Matheo kastade sin skor åt ett annat håll trots att vi skulle klä på oss. Mitt tålamod var inte det bästa och jag kände hur jag osade irritation förklätt i en trevlig ton som Matheo såg igenom. Dessa underbara barn, att man ens är värd dem. :( Kände mig gråtfärdig på gymmet, avskyr att känna mig dum mot Matheo. Passet gick skitdåligt också. :(
