Men stora steg för en blödig mamma. Nu har jag gjort det, lämnat Matheo på föris. Jag grät så mycket igår att jag var rätt cool idag. Matheo var tapper. Jag sa "Hejdå Matheo" och då hajade han till. Sa Mamma och kom och kramade om mig. Sen tog hans underbara pedagog Lena, som jobbat på "dagis" (som hon kallar det) i 40 år, honom och lekte. Matheo började gråta och sa återigen "mamma", men med en ton av förtvivlan när han var i Lenas famn. Men han förstod och accepterade att jag skulle gå. Han vinkade och sa "hejdå" med tårar som rann från hans rödgråtna ögon. Det kanske låter märkligt men i det ögonblicket var jag stolt över Matheo. Han är starkare än jag trodde. Starkare än mig. Jag förberedde i alla fall ett kollage som ni bloggvänner tipsade om. Jag har inte så mycket framkallade bilder. Nu hade jag bara Mormor, mig och Gustav. Jag ska be Gustav skriva ut några bilder på farmor, farfar, faster Hanna, Siri och Eira. Det räcker bra till att börja med. Jahopp. Nu har jag plötsligt något jag inte haft på femton månader. Tid. Ska man hem och städa kanske?
