Jag måste bara fråga er hur det ligger till med åldern 2.5år. Känner mig helt förtvivlad just nu över hur Matheo är för tillfället. Han tjatar, sparkas, slåss, utmanar gränser och jag går runt som ett mähä och ber ynkligt honom att sluta. Det hjälper ju inte och så slutar det med att jag blir förbannad. Då slutar han, men att det måste gå så långt som till ilska från min del och gråt för hans. Varför? Varför följs mina nej av 80 stycken (jag överdriver inte) "Men jag vill HA det". Varför tar vår korta tvåminuters vandring från förskolan plötsligt 45 minuter för att Matheo skriker "bära mig" minst hundra gånger. Med förskolepedagogerna är han toppen, men så fort vi kommer in genom dörren så har han de senaste veckorna förvandlats till en oskön gnällig unge som vill göra precis ALLT tvärtom från det han päron säger. På allt detta är Gustav sjuk och jag gravid! Ska det vara så här? Har vi skämt bort honom eller är det bara en fas? Hur ändrar jag detta? Känns som jag går under. Jag älskar min son såklart, men just nu tycker jag inte om honom så mycket. /Elaine, rör sig mot gymmet med gråten i halsen och förtvivlan i bröstet.
