Hur kan en femåring göra en så grymt besviken? Det är väl helt fel på mina förväntningar på vad en femåring ska förstå att man gör för honom. Att allt ska vara villkorslöst. Men jag vill ju att han ska uppskatta allt han får och det vi gör tillsammans för det är så långt ifrån det jag hade. Samtidigt så gick ju inte jag runt och var en tacksam femåring trots att jag hade mycket mer än min mamma hade i samma ålder. Hur ska man tänka och hur ska man göra för att barnen ändå ska förstå att istället för att klaga på att man inte får kvällsmellis för att det är alldeles för sent så har han fått popcorn och en supersen teater. Jag antar att inte det går? Det är väl helt orimligt att man som förälder samlar på sig goda gärningar och hoppas att barnen ska sitta som tända ljus och vara kroniskt snälla som tack. Ändå måste jag erkänna att det är exakt det jag gör. Tänker att jag var med honom en heldag på föris i onsdags, han följde med mig till Göteborg i torsdags och nu värsta teatern på fredagen. Var tacksam unge. Jag får lägre tolerans för ett gnälligt barn då. Det som hände var att jag, som jag läst i JESPER JUUUUUULS BARNUPPFOSTRANS FUCKING HELVETE, förberedde Matheo på vad som skulle hända. När klockan var 21.00 och teatern nådde sin final och han roffade popcorn förklarade jag att det inte blir nån kvällsmellis hemma utan raka vägen i pyjamas och sängen. Matheo: Vaddå, ska vi inte ens fika bullar? Jag: verkligen inte, du har ätit en kexchoklad och popcorn. Matheo puttar till mig. Jag reser mig upp och sätter mig en bit bort. Lucette och Estelle sitter såklart kvar med Matheo. "Ni behöver en stund ifrån varandra" säger Lucette och nickar förstående under resterande del av teatern. Usch vad sur jag blev. Tänkt att han var otacksam och att jag förmodligen skämt bort honom. Men egentligen är det inte det. Kan någon expert på barnuppfostran eller supermamma/pappa förklara mig hur jag inte ska reta upp mig när jag tycker att jag gjort mycket och barnet inte förstår.
