Igår fick Matheo en påskhare på besök med lite godis och inbjudan till ett kalas! Så himla roligt! Jag kände mig som jag gjort sedan barnsben, lite ovärdig när vi fick påskharen. Matheo är såklart värd allt, men jag får så dåligt samvete. Att vi som har det så bra får det ännu bättre. Några grannar tittade förbi och de fanns inga påskharar till deras barn, inte för att jag tror att de lider någon nöd men ändå. När grannen gick förbi tänkte jag "förlåt" och skämdes lite över allt vi har och allt vi får. När påskharen hade gått höll Matheo mig sällskap på golvet de 30 minuter som jag ska ligga där. Han är så fin. Jag förklarade för honom att det inte är alla barn som får en påskhare budad till sig bara sådär. Jag kände mig som en tant eller snarare som min älskade mamma fast på en annan nivå. Mamma som kommer från en by i norra Brasilien (Amazonas) förklarade det mycket och ofta för mig när vi satt vi matbordet i köket på Bredängsvägen 206. Andra kanske såg oss som invandrade låginkomstagare, men mamma lät mig förstå hur lyckligt lottad jag var; "Du har alla möjligheter i världen Elaine, jag hade inte de möjligheterna du har. Ta vara på dom!" Och trots att jag satt i betongen på 8:e våningen på Bredängsvägen 206 så fick mamma alltid mig att känna att jag satt i ett slott. Jag var tacksam, jag hade möjligheter som inte andra hade och jag skulle ta vara på dem. Och som den prinsessa av Bredäng som jag kände mig som så fick jag alltid dåligt samvete när jag fick presenter, "jag har det ju redan så bra", och det var trots att vi hade knappt om pengar. Prinsessan av Bredäng Mamma lyckades få mig att se det stora i det som för andra kanske är litet. Jag ska göra mitt yttersta för att ge Matheo samma syn på sin tillvaro. Jämfört med hans tillvaro så känns det som jag kommer från en by i Amazonas. Det är galet vad bra han har det i jämförelse. Tack mamma för din livssyn och för att du uppmuntrade mig att ta mig an saker som kunde te sig omöjligt för andra. Drottningen av Amazonas❤️
