Jag hade höga ambitioner när jag hade hämtat Matheo från föris. Det skulle lagas något riktigt gott åt familjen. Men Matheo var inte på det humör han brukar. Kanske var det mitt fel. När jag körde skrämselmetoden "om du inte klär på dig så går mamma" så blev det en nedåtgående spiral som saknade djup. Det gick inte att resonera med honom alls. Jag kände inte igen honom och det gjorde inte Gustav heller. Matheo skrek tillslut som besatt och ingenting gjorde honom glad. Det fortsatte oavbrutet i 45 minuter och då började vi fundera på om det var något allvarligt. Vi ringde min moster - barnmorskan Maria - och hon hade ett lugnt svar: Trotsåldern." Och så fick vi rådet att varken visa oss oroade, arga eller ledsna så skulle det gå över för den här gången. Och vet ni vad? Det gick över. Men SHIT vilken chock för föräldraskapet, han skrek verkligen som besatt vår charmiga, talföre och annars glada lilla kille. Är det så här det kommer vara? Anyways, det som stod på meny för dummies blev pannkakor. Jag gav vika för Matheos önskemål. Jag är lite psykiskt nedbruten för tillfället, men Matheo mår mycket bättre. Kan ni päron berätta mer om trotsåldern, utvecklingssprång och skrik som liknar en besatt? Vad har jag att vänta mig och hur ska man hantera det? Vill vara så cool jag kan men chanserna för det känns minimala.
