Vilka jäkla tröst att ha er som följare samtidigt som jag fortfarande känner mig frusen av kallduschen igår. Jag har liksom haft tunnelseende på sexuella övergrepp på barn att jag inte riktigt haft droger och barn i mitt synfält. Men igår så var det alldeles framför mig. Jag försöker så gott jag kan att inte ha rädsla i systemet, för det kommer inget konstruktivt av att ligga och skvalpa i reptilhjärnan. Jag vill vara vaken, medveten och kreativ - för barnens skull. Jag testade droger när jag var i tjugoårsåldern, men det var för att jag hade så jäkla dåliga förutsättningar hemifrån. Ingen pratade med mig om dessa saker och dessutom var jag destruktiv från barndomen. Men fan jag var ändå vuxen när jag testade så jag kan inte riktigt klandra någon annan än mig själv och mina trauman från barndomen. Jag hoppas och tror att våra barn har bra förutsättningar att inte trilla dit. Jag tror bara jag behöver göra som Astrid Lindgren säger. Mindre pekpinnar och mer kärlek. Fan det är så mycket som man tvingas prata med sina barn om som jag helst hade sluppit. Varför inte bara få leka kurragömma, pyssla och drömma om fantasivärldar ihop med barnen. Jag ville inte ha en diskussion om droger med Matheo hela promenaden hem igår, men jag tror samtidigt att det var viktigt att jag hade den. Vad tror ni? Jag får helt enkelt prata förtrollade världar och pyssla med barnen ikväll. Så länge man klämmer in lek i allvaret, eller snarare klämmer in allvar mellan varven av mycket lek. Barn måste få vara barn men de måste också få verktyg för att förstå världen.
