Jag cyklade lite vilse igår på väg hem från Södermalm, men tusan vad skönt det var att cykla. En helt ny värld när man swishar fram och musklerna molar lite. Tankarna rullar igång precis som hjulen. Jag är så tacksam för min finfina present som Gustav gav mig i 39-årspresent som vi kallar pärlan. Hursom så möttes jag inte av den bästa synen på skolgården. Ett gäng kids från 6:an upp till 8:e klass satt och rökte på på skolgården utanför Matheos fritids. Jag kände hur hjärtat sjönk och hur små mina problem är med Matheo, de existerar ju inte när man jämför med killen som inte kommit i puberteten satt med en stor joint i hand. Klockan var bara lite över 17.00. Ska han hem till föräldrarna alldeles hög och äta middag, eller kommer han från förhållanden där middagen inte lagas åt barnen? jag berättade för barnen att hasch kan väcka schizofreni hos den som har det ärftligt och det finns folk som blivit inlagda för livet för att det rökt på. Sen att det är superskadligt nu när deras hjärnor är under utveckling. Jag kände mig som den där 40-åriga tanten som de tyckte fattade nada och de garvade mest på ett sätt som jag själv kan relatera till från en senare ålder. Den som var mest hög, gick skamset därifrån, troligen med noja. Jag bytte både ord och blickar med fritidsledaren som hann se scenariot och han sa att pojken skulle börja i sjuan och inte tillhörde skolan längre. "Men jag vet vem det är" "Du måste både orosanmäla och polisanmäla" "Självklart, det är min plikt som vuxen. Jag tror kontaktuppgifterna finns kvar i våra register" Jag blev både lättad och sorgsen över att Matheo kom ut i lukten av hasch och med pysslet han hade gjort för dagen. Så oskyldigt och ovetandes, men vi pratade om både och dessa cigaretter och varför barn/ungdomar/vuxna tar till det för att fly en verklighet som inte är så kul att vara i. Jag kramade Matheo många gånger igår kväll och sa att om han mår dåligt så ska han prata med oss - inte ta till alkohol eller droger för att må bättre. Och kan han inte prata med oss så prata med en annan trygg vuxen. "Jag lovar mamma, jag ska." sa han och tittade förundrat på ungdomarna/barnen som lunkade iväg från skolgården, höga som hus. Så sorgligt och en verklighet jag inte trodde skulle komma så nära mina barn än. Har ni samma verklighet i era områden? Hur hanterar ni det och hur pratar ni med era barn för att de inte ska göra destruktiva val framöver? /Elaine, ska börja hämta Matheo betydligt tidigare från skolan.
