Matheo är ju allt för mig. Jag förstår inte hur den här harmlösa lilla bebisen skulle kunna göra en så skogstokig när han blev fem år. Det gör ont. Det är som att jag vill att han ska förstå allt vi gör för honom och att det därför inte är ok att vara kaxig. Samtidigt så känner jag att han är ju ett barn, hur ska han kunna förstå eller ens ta in det? Jag tycker det är jobbigt att känna att ens barn inte tycker om en. Mest för att jag känner igen känslan själv, hur mammas omtanke kunde få mig att känna tillfälligt hat för henne som barn. Jag känner hur Matheo riktigt ogillar mig när jag säger till honom att tvätta munnen och händerna efter maten, ställa bort tallriken, klä på sig, sätta på sig pyjamas och allt annat tjat som man ständigt går igenom. Det känns som att man kanske bara får finna sig med att ens barn inte kommer tycka om en särskilt mycket, att det är priset för att lyckas hjälpa dem in i samhället och bli bra personer. Jag vet inte. Men det gör ont. Jätteont. Jag vill bara att Matheo och jag ska vara bästa vänner och att jag kan vara en stöttande och hjälpande mamma istället för en tjatmoster. Men det kanske är önsketänkande? Lady Dahmer har andra tankar som ni kan läsa här.
