Jag har köpt alla böcker jag kan om lågaffektivt bemötande och "barn som bråkar". Jag längtar efter leverans. Jag ska telfonparkera och sluta dessa böcker av bara tusan. Vi är inne i en period där jag känner att jag fumlar i mörker. Jag vet inte vad jag ska göra, men skrika det gör jag i alla fall inte. Jag vill skriva om detta utan att hänga ut mina barns integritet. Ni får gärna hojta till om jag gör det, för det är verkligen inte min intention. Ni har gjort det förr och jag har varit så tacksam för det. Häromdagen sa Matheo mig något som hade gett mig stryk som barn. Jag är ju barn till en annan generation. Jag hade aldrig vågat kalla mina föräldrar något eller säga det han sa till mig igår. Jag minns hur vi barn med invandrarbakgrund såg hur svenska barn fick kalla sina barn det ena och det andra utan några som helst konsekvenser. Jag ska vara ärlig, jag är rädd att mina barn ska bli så. Överallt läser jag om att man inte får bestraffa barn, men ingenstans hittar jag vad man ska göra för att få slut på beteendet. Matheo vill ju inte heller bråka. Jag har faktiskt bokat tid hos en barnpsykolog för att få hjälp, men tills dess har det faktiskt varit skönt att fråga er hur man ska göra? Först tänkte vi ta bort tv-spel och lek med kompisar, men det senare kändes inte alls bra med tanke på att jag hade en tjejkväll på balkongen just för att jag mådde dåligt och ville må bättre. Jag kan ju inte ta bort det som får Matheo att må bra. Efter ett breakdown hos Crille så samlade jag mig för att få lite råd. Han var så fin och frågade om jag ville veta hur han tänkte. Och det ville jag. "Ta inte bort det som får Matheo att må bra som vänner och lek med kompisar. Men du kan ta bort saker som du vet är mindre bra för honom. Som för mycket tv-spel eller dålig mat. Sen får ni ju prata konsekvenserna av hans agerande" Det kändes så bra just nu. Så vi tänkte om och åkte till Crille och Jossan igår. Matheo fick ta en lång promenad med en annan trygg vuxen - Crille - och prata om det som hänt för att sen leka med sina kompisar. Jag har mycket att lära som mamma. Tack för att ni vågar vara sårbara och blotta halsen tillsammans med mig istället för att anklaga mig för att vara en dålig mamma. Det värmer så in i bomben. Tack! Hur gör ni istället för att belöna eller bestraffa förresten? Här kom ett jättebra tips från en följare på insta.
