Jag är rädd. Rädd för att göra mina barn besvikna. Jag minns den besvikelsen sjölv när jag kanske var runt åtta år och insåg att mamma och pappa kanske inte var gudar eller allvetandes. De kanske inte hade alla svaren. Det var där någonstans som jag slutade titta på dem med de stora ögon Matheo tittar på mig när han väntar på svaren på sina frågor som jag väntas ha och också försöker formulera. Jag, den allvetandes tillsammans med hans allvetandes pappa. Jag gör naiva försök att svara på ett sätt som kan förse världen med en kärleksfull och vis person. Svara på frågor som "vad är att vara kär", "vad betyder gifta med varandra", "Lukas säger att jag är en fet ost, vad ska jag svara då", "Ska jag slå tillbaka?" "Vad är köttbullar?" "Varför får jag inte leka mot våldsamt lego med vapen" "varför får stora barn det?". Jag blir alldeles svettig och rädd. Mina föräldrar hade svar på allt och hade dom inte det så svarade dom kanske "gå och lek". Jag märker att mina svar sjunker in i Matheo och formar hans karaktär. Jag ville verkligen att han skulle sluta med nappflaskan lite i taget. En kompis berättade att hon hade visat en bild på utstående tänder för sin dotter för att få henne att sluta med nappen. Skrämselmetoder, jag vet, men ändå en halvsanning. Så ett svagt ögonblick när Matheo hade envisats med att suga på sin jädra tomma nappflaska i kanske 1.5 timme (då har han skurit ned från hela nätter) så gjorde jag samma sak. Jag visade en bild. Tänkte att han kanske inte går på det och jag säger det lite skämtsamt. Jag utnyttjade min position som allvetare i Matheos liv. "Matheo, suger du för länge på flaskan kan tänderna börja sticka ut." Matheo får stora ögon och frågar "Hur då?". Jag hämtar andan och tänker att låt det vara, säg inget nu. Men så googlar jag fram en bild och visar Matheo. "Så här" svarar jag och visar bilden till två stora blå ögon. Min mamma står i bakgrunden och ser hennes dotter återvinna en gammal teknik. Hon, min gamla allvetare skakar på hudvudet och får hålla sig för skratt. Jag är i en blandning mellan skratt och förtvivlan, jag gör samma sak. Jag är hemsk. Men Matheo ser inte skärrad ut, mest fascinerad. Kanske hade det ingen effekt. Jag kanske inte är så elak ändå. Vad bra. Vi släpper det. Så börjar vi leka något och har glömt det där. Det här var en vecka sedan. Igår kväll sitter han med sin flaska, han har precis druckit upp vällingen. Han sträcker flaskan till mig och upprepar orden: Man får inte dricka för länge i flaskan då sticker tänderna ut." Det sjönk in, även de orden. Han sa det inte skräckslaget, inte heller ledsamt. Han sa det bara konstaterande för det var en sanning som hans allvetandes mamma berättat för honom veckan innan. Jag tog nappflaskan och håren reste sig. Allt jag säger sjunker in. Jag måste vakta mig ord för de formar honom. Tänk om jag blir det där svartvita fotot i hans hall som han skakar på huvudet åt och tänker "hon grundlurade mig". Usch. Eller så återvinner han mina metoder på sina barn. Usch. Jag är rädd. Jag kanske ska sluta ge givna svar och börja med ett lite bättre "Jag vet inte älskling".
