Efter mitt utbrott på Matheo häromdagen då jag skrek på honom så mådde jag så fruktansvärt dåligt, jag tror att vi gjorde det båda två. Det känns som varje dag och minut efter det så har vi kärlekskompenserat. Vi håller om varandra i soffan, han vill hålla mig i handen när Gustav cyklar och han sitter där bak, han (och jag) vill att han lägger honom varje kväll. Det är så mysigt och lite sorgligt vad mycket kärlek som behövs efter ett bråk. Jag har hört så många föräldrar säga "jag trodde aldrig att en treåring skulle kunna göra mig vansinnig" och jag har nog varit så ödmjuk att jag faktiskt insett att det troligen kommer att hända mig med. Nu har det hänt och jag är inte det minsta stolt över det. Jag ger inga hormoner eller "sånt-är-föräldraskapet" som ursäkt för egen del. Jag är tacksam för alla förståelse och jag förstår er som blivit drabbade av samma känslor. Men jag har bestämt mig för att det aldrig ska hända igen och jag var inne på rätt spår för ett tag sedan. Jag vill aldrig tappa det spåret igen, uppenbarligen gjorde jag det när jag blev vansinnig. Varje gång irritationen eller uppgivenheten kommer krypandes så har jag den senaste tiden försökt att hitta energi från hjärtat - inte frustrationen, ilskan eller annan mörk energi. Bara ljus. Men jag måste göra det så tidigt så jag känner att jag har ett val. Barn är inga onda varelser, de vill inte vara elaka eller testa våra gränser. Jag tror för övrigt att det är farligt att säga så "han testar dina gränser" för det i sig är ett sånt osympatiskt drag och en formulering som gör en irriterad. Jag tror att shaken baby syndrome och andra gränslösa utbrott på barn är för att vi tillskriver barnen intentioner. Ett spädbarn skriker inte för att jävlas. Barn som Matheo är inte medvetna till den grad att man kan kalla det "testa gränser". Inte sitter han eller något annat barn i den åldern och klurar på hur han ska testa sina föräldrars gränser. Jag funderar istället på vad Matheo behöver när min irritation väcks, behöver han irritation, ilska eller vansinne? Nej. Troligen behöver han kärlek. När han vägrade ta på sig skorna efter upprepade tillsägelser från mig så kände jag att irritationen bubblade upp. Jag tog ett steg tillbaka, tog ett andetag och sökte i hjärtat. Satte mig på huk, såg han i ögonen och jag såg att han kände sig skyldig och nästan väntade sig en arg mamma. "Matheo, vill du ha en kram" frågade jag. Han nickade, jag kramade om honom och sen frågade jag om han kunde ta på sig skorna. Det kunde han utan problem. Så här gör jag varje gång oavsett om det är glasstjat, sovaprotest eller något annat. Jag utgår inte från att han vill testa mina gränser och jag tror att vi är fler som behöver tänka så för att undvika det där vansinniga sinnestillståndet. Fram tills barn är kanske två år så får vi förklarat för oss att barn gråter inte för att jävlas utan för att de är trötta, hungriga, behöver byta blöja eller något annat grundläggande. Efter det kommer nya formuleringar som blir farliga för barnen och gör det svårt för föräldrar att utgå från kärlek "hen testar dina gränser". Jag tror att tjatet är på samma nivå som spädbarnsbehoven med tillägget att de behöver kärlek - precis som de små. Kärlek har fungerat så här långt och jag har lovat mig själv att göra mitt yttersta att alltid agera utifrån det. Varför ska jag agera så? För priset för ett vansinne är alldeles för högt i mina ögon. Vissa familjer kan rensa luften med skrik och bråk, men vi är inte en sån familj. Jag säger inte att vi är bättre eller sämre, jag säger bara att vi inte är så. Ett felaktigt ordval kan göra oss ledsna i flera dagar. Överkänsligt? Ja, kanske för vissa. Men det är just därför måste vi vara extra försiktiga med varandra. Till er kan jag bara ge rådet att vara försiktiga med att tillskriva barn intentioner som gör oss mindre benägna att agera utifrån kärlek.
