Vi träffade några bekanta för en tid sedan och pappan i familjen var världens finaste. Engagerad osv, men han satte Matheo i sitt knä. De friheterna tar sig vuxna ofta över barn som de både känner och inte känner. Jag märkte hur obekväm Matheo var, men ville inte gå till attack direkt. Matheo gled bort från knät. Några timmar gick och pappan sa "Kom Matheo så ska jag berätta en sak" och manade att sätta Matheo i sitt knä igen. Matheo tvekade men gick sedan pliktskyldigt - inte av vilja - och satte sig i knät. Sen lyssnade han på vad pappan sa och så gick han därifrån. Det var helt ofarligt, men något som jag såg att Matheo inte ville göra. Så jag pratade med honom direkt efter. Inte inför pappan, men i ett annat rum. Eftersom Matheo kände obehag så ville jag ge honom verktyg att tackla det nästa gång. Jag: Matheo du behöver inte sitta i andra personers knä bara för att de vill. Matheo fick stora ögon och lyssnade intensivt. Jag: Du får säga "Nej tack, jag sitter inte i knän" Matheo ler: Får jag. Jag: absolut, man behöver inte göra som alla vuxna säger. Om du vill så kan du säga att du bara sitter i knät hos mamma och pappa. Matteo ler och upprepar: Jag sitter bara i knät hos mamma och pappa OM jag vill. Jag garvar: Exakt så. Det här är konsten att lära barn att parera vuxnas "behov" att ha dem i knät. Feel free to copy och dela såklart. Retorik för barns integritet.
