Jag har haft Astrids tavla om att ge barnen kärlek, på väggen i tre år. Men det är nog nu det börjar sjunka in. Den där pojken med jointen i hand gjorde något med mig. Jag fick perspektiv på mig själv och mitt föräldraskap. Jag ger Matheo mer tid och kärlek nu mer än någonsin och allt löser sig. Hans attityd ibland tror jag bara är en spegling av hur mycket närvaro och kärlek han behöver från oss. Han är storebror till en syster med funktionsvariation och en snart treårig Pascal. Matheo tvingas nog alltid vara det större barnet medan vi måste komma ihåg att han är ett barn. Jag hämtade honom tidigare från skolan och så tog vi oss till Bredäng för ett cykeläventyr och minigolf. ”Det här är kul mamma” Det var så fint och han älskar Bredäng och kallar det ”Världens trevligaste stad”. - Varför det, frågade jag. - Alla hälsar på varandra, sa Matheo. Så han sa hej till alla vi cyklade förbi genom hela Älvsjö. Egentligen vet han inte att det är mest vi mörkhyade som hälsar på varandra sen brukar jag även hälsa på pensionärer eller de som har söket i blicken. Men Matheo hälsade på alla vi åkte förbi även de jag inte hälsade på. När vi kom till Älvsjö hälsade han lite högre på folk. - Vad gör du älskling, frågade jag till Matheo. - Jag tar med lite Bredäng till Älvsjö, svarade han och log från sin cykel. Det var kanske den finaste meningen jag hört om mitt barndomskvarter. Vi tar med lite Bredäng till Älvsjö❤️
