Jag tänker på inlägget jag skrev för några dagar sedan om tv-, telefon och ipad tid för föräldrar och barn. Vi har ju mobilparkering hemma och dragit ner tv-tiden till onsdag, fredagar och kanske nån helgdag. Ipad-tid har vi inte. Gissa min förvåning när jag fick kommentarer som "Vi har ingen begränsning i ipad tid, det är 2017!" "Välkommen till framtiden" "Våra barn är ute så mycket hela dagarna så de har obegränsat med ipad hemma" "Ipadden är världens bästa barnvakt" "Jag behöver varva ner med telefonen två timmar efter kobb så barnen får ipad lika länge, det ska vara rättvist" Så tänker folk. Så här tänker jag. Det handlar inte om att barnen ska vara utan sina ipads, det handlar om att vi ska tillbringa tid med varandra. Barn som blir sedda mår bra och en förälder som inte missar den lilla tid vi får med barnen, mår också bra. Vi hämtar våra barn 16.00 på föris. De lägger sig 19.30. Det är 3.5 timme som jag kan vara utan min telefon och de utan sina skärmar. Det är tid tillsammans med familjen. Vi får inte en massa år med våra barn, vi får några timmar varje dag plus fem veckors semester per år. Skulle man räkna antal timmar som vi faktiskt har med våra barn i detta liv så tror jag vi skulle lyfta näsan från våra mobiler. Jag vill inte missa deras liv och jag vill inte att deras barndomsminnen av tiden med sina päron ska vara stirrandes på mobilerna. Hur många timmar har vi egentligen med våra barn? Inte många. Matheo är fem år. Snart är vännerna mer intressanta än päronen. Så länge han ropar "mamma kolla!!" Så ska jag titta och vara tacksam att han vill det. Jag ska även försöka se till att tiden med familjen faktiskt är roligare för barnen än tiden framför skärmarna. Jag undrar hur många timmar vi har med våra barn egentligen. Tonårstiden kan man ju räkna bort. Hur mycket blir det kvar då? Jag tror folk tillbringar mer tid med sin iphone än med sina barn - när barnen är i samma rum. Det måste ändras. För barnens skull och föräldrarna.
