Vilken natt! Inte för oss, men för Matheo. Fatta att vara sjuk för första gången i sitt liv. Det är inte lätt. Det är hemskt att se honom så här. Febrig och snorig, för snorig för att kunna äta. För förtvivlad och ledsen för att vi ska kunna använda snorsugen, men vi blev tvungna. Det känns inte kul att hålla i en skrikande Matheo medan Gustav använder snorsugen. Matheo undrar ju vad det är för fel på hans en gång snälla föräldrar. Det är hemskt. Känns ju nästan som man misshandlar honom psykiskt med den där snorsugen. Och det är samma sak med näsdroppar. Men barn vet ju inte sitt bästa alla gånger. Det är jobbigt att lämna min älskade lilla snorkråka hemma medan jag jobbar i Lidköping. Det tar på en psykiskt eftersom Matheos välmående självfallet påverkar mitt. Så idag känner jag mig som en vissen snorkråka. Hur mår ni? /Elaine, sitter på tåget och önskar att det fanns ett sätt att ta ut snoret som inte var via näsan. Lilltån skulle funka. Det hade Matheo gillat.
