Godmogon finingar, nu är jag och Matheo på väg till farfar som bor på ett äldreboende denna vecka. Han låter pigg när man pratar med honom, men är nog rätt deppad annars. Min 91-åriga farfar som är så van vid att göra det han vill när han vill. Det är inte lätt att helt plötsligt behöva bo på ett äldreboende. Det känns faktiskt tungt att behöva se honom så, men jag åker tillsammans med min kusin Katariina. Då kan vi vara starka för farfar tillsammans. Jag vet att man ska blicka framåt, men det är svårt när "framåt" innebär att farvar inte kommer vara med oss. Jag längtar tillbaka till 2008 när jag fixade en blinddejt åt farfar med mammas granne Inger, de var så söta och är fortfarande. Farfar sa att Inger var det bästa som hänt honom de senaste fem åren. "Du har förlängt mitt liv med den blinddejten" sa farfar till mig. Jag önskar att jag kunde bidra till hans livskvalité idag, ett besök gör ju stor skillnad men jag önskar att jag kunde göra mer... Livet har sin gång och jag vet att jag drömde om New York i går, men nu är min högsta dröm att farfar får lämna jordelivet värdigt och ha en lycklig sista tid. /Elaine, torkar tårarna och rör sig mot farfar.
