Jag hade inte berättat för någon att jag var ledsen, inte för Gustav, Matheo inte ens för mig själv. Jag visste inte om att jag var det ens en gång. Ibland kan jag häva ut mig saker utan att riktigt veta vad den informationen betyder för mig. Som det här med knölen i magen och mensvärken. Och som ett brev på posten kom Berivan över med mat och Meryem med efterrätt. Det hade inte kunnat vara mer lägligt, dessa tjejer alltså. När vi står i köket så frågar Berivan hur det är. Jag: Jo, ok. Lite orolig bara för knölen i magen. Bervian: När ska du till läkaren? Jag: Ikväll 19.15. Berivan: Meh! Vill du att jag ska följa med? Det här är en tuff fråga för mig för jag har svårt att be mina vänner om hjälp, berätta när jag mår dåligt osv. Det är inte ofta jag ringer upp någon och gråter eller säger att jag är nere. Däremot är jag världens bästa vän när andra mår dåligt. Berivan vet om det här så hon väntade inte på mitt svar utan hon sa bara: "Jag följer med dig". Då började jag böla och fick pussar och kramar från fina Berivan. Lagom tills tårarna hade torkat kom Meryem med efterrätt! Matheo tyckte det var orättvist att han inte fick kladdkaka. Sen gjorde jag, Berivan och Matheo oss i ordning för mitt kirurgbesök. Matheo och Berivan väntade medan jag fick veta vad det är för knöl jag har i magen. Kirurgen var så trevlig, Felländer heter han. Han kände på min mage och knölen, sen var det som han visste mina dramatiska sidor när han sa: Du ska inte dö, det är inte cancer - det är en fettknöl!" Så skönt att höra, men jag kanske måste operera nån gång. Mina magmuskler har fått nått brock och fett från buken har sipprat ut i underhudsfettet (be min inte utveckla, jag fattar själv inte). Det fettet som kommit ut är av hårdare karaktär och man får vänta och se om jag kan leva med det. Annars är det bara att operera. Så Berivan, Matheo, jag och min jädra fettknöl kunde åka hem i lugn och ro. /Elaine, måste bli bättre på att säga till sina vänner när hon mår dåligt...
