Jahopp kära bloggvänner. Här får ni en snutt av min Iphone-roman (romaner jag skriver i smyg och på Iphone så att det inte kan räknas) skriven på Kastrup i väntan på flyget till Sverige. Det var ett sommarregn som föll när vi stod med pannorna mot varandra på skolgården. Hans lockiga hår blev rakt av regndropparna, mitt raka hår blev lockigt. Hur länge vi stod där var en minut och en evighet. Väntan på kyssen kändes så lång, kyssen så kort – mest för att jag aldrig ville att den skulle ta slut. Nu var du min och jag din. 14 år och kunde stolt kalla mig för flickvän. Jag gick lite vuxnare den dagen, som om jag hade vuxit några centimeter och som om titeln ”flickvän” var ett ansvar som krävde rak rygg och en näsa i vädret. Tänk att kallas fru känns inte alls likadant, inte ens i närheten. Amélie reser sig från fåtöljen och lämnar minnena precis där hon la bröstpumpen. Den var halvfull, det blev dagens kittlande nyhet. Lilla Solange kommer få mat också idag, tänker Amelie och knäpper på bröstpumpen. Lite mer spännande än blöjor. Verkligheten är en annan och drömmarna är förbi. Tuttarna ömmar och de en gång fylliga brösten har blivit två långa varelser. Men de fungerar och är friska. Tänker Amélie, fast besluten om att aldrig sätta en kniv i någonting. Hon tvättar händerna och tittar ut på de hon satt i livet, Matheo och Adrian. De springer ute på tomten och får hennes hjärta att slå volter på det där milda mammasättet. Ingen kyss på skolgården men ändå. Hon drar ut stringen ur rumpan medan hon konstaterar att det var väl en förjävla dålig uppfinning, string. Går bestämt till kylskåpet med ett glas. Häller upp mjölk och sätter sig vid köksön med en allvarlig duns som om det vore en bar. Och glaset håller hon i som om det vore ett glas vin. Reflektionen i spegeln är skrattretande men fungerar. Hennes rufsiga hår, den lila one-piecen, ena tutten som hänger ut nymjölkad och den blå och den gröna strumpan på vardera fot. Hon höjer glaset mot sin spegelbild som om det vore en flirt på andra sidan baren och säger: Hjärtat, du behöver gå ut och vara snygg jävligt snygg!” Amélie sveper mjölken och ger ifrån sig ett vrål som om det hade varit whiskey och dunkar ner glaset i köksön. Tittar med dimmig och allvarlig blick på sin spegelbild igen och bakom henne uppenbarar sig grottmänniskan – hennes man. - Vad gör du? - Jag gör mig snygg. - Hur går det? Amélie trummar med den blå och gröna foten i golvet och svarar monotont: Sådär. Han kysser henne på pannan och säger att hon är snygg, jättesnygg. Sen klappar han på bröstet som hänger utanför och vinkar till barnen som leker utanför. De är lyckliga, det vet hon. Men snygg. Det ska hon bli igen. Jävligt snygg.
