Två dagar ska jag vara ifrån den här lilla parveln. Det är inte lång tid om man räknar till antal dagar jag har levt. Men det känns som tjugo år. Gustav och jag har bestämt att vi ska trappa ned på amningen på allvar. Det vore toppen om Matheo lärde sig att sova utan att leta efter bröstet. Nån gång måste man börja och jag är en svag själ hemma, så det blir perfekt nu när jag övernattar på Görnvälns för att ha kursen Snacka Snyggare. Jag tycker det känns vidrigt att vara ifrån Matheo så länge, vidrigt. Men någonstans ska man väl börja. Usch. Det här trodde jag skulle vara svårt för barnet men i vårt fall är det svårast för mamman, jag vet att Matheo sover lika fint med sin pappa. Av 365 dagar så har jag sovit ifrån Matheo två gånger. Gustav har sovit borta ett tiotal gånger utan att ha mått dåligt. Vad är det för fel på mig och alla andra kvinnor antar jag. Visst drabbas vi av sämre samvete än männen? Varför är det så. Jag har fysiskt ont i magen när jag skriver detta, det kan inte vara sunt. Vad säger ni? Känner ni igen det och vad kan en göra?
