Detta fantastiska barn, denna Molly. Jag sprang ju efter Matheo större delen av tiden, men så fick jag fem minuters gos med denna underbara unge. Paula och Hugos Molly. Jag kommer ihåg när Matheo var så liten och hur hemskt rädd jag var när folk tog sig friheten att pussa på honom. Alla dessa baciller tänk om han blir sjuk. Men jag visste inte att det kunde vara en sån dragningskraft till kinderna. Frågade Paula om jag fick och jag fick pussa på Mollys kinder. Jag är inte sjuk. Kan man sakna en annan persons barn? Jag har bara träffat Molly en gång och jag längtar redan efter den lilla trollungen.
