Matheo och jag är verkligen på en bra plats. Jag har dragit ut på all tid med honom och undvikit att ta med mig stressen hem. Han är en sån glad unge. Imorse gosade han in sig hos mig och sa "Mamma, du är mig gosigaste kompis. Du är så mjuk.". Gud vad jag njöt av. Han har nämligen inte velat kramas så mycket den senaste tiden och med respekt för integriteten så är jag såklart inte den som tjatar eller visar mig ledsen för det. Det är ingen big deal, eller jo lite. Men jag visar det inte. Jag är glad att jag har en son som kan säga "nej tack".
