Vad skönt det är att kunna skriva av sig på en blogg, det är lite terapi måste jag säga. Jag har så kloka bloggvänner som tänker, reflekterar på som jag också ibland tänker på. Men väldigt ofta får ni mig att tänka alldeles nytt och det är nyttigt. Ni förgyller mina dagar med era snälla kommetarer, 99.9 % är snälla. Ibland, väldigt sällan, gör ni mig ledsen också. Men det har inte så mycket med er att göra utan det är mer en reflektion av mina egna tankar, tankar jag har tänkt innan ni skrivit kommentaren... Det var någon som hade en önskerubrik som var "Vad jag inte hade väntat mig med småbarnslivet". Jag hade inte väntat mig detta ständiga dåliga samvete och ständiga oron. Jag är inte som alla småbarnsmammor, som bloggvännen Linn sa så är det jag som försörjer min familj. Så på frågor som: Varför börjar du jobba så tidigt, ville du det?! För att jag försörjer familjen, vi har ett familjeföretag som inte går runt om inte jag är ute och föreläser/håller utbildningar. Det är inte en fråga om att vilja jobba - jag måste. Vill inte du vara med Matheo hela tiden? Varför jobbar du så mycket? Det är så sorgligt att mammor får sånna här frågor men ALDRIG pappor. Det är klart jag vill vara med Matheo hela tiden, det är därför jag tar med honom när jag jobbar. Jag helammar ju dessutom. Men sen vill jag att han ska kunna vara hemma i lugn och ro med sin pappa också om jag bara ska till Göteborg och tillbaka över dagen. Du är inte direkt en hönsmamma. Av alla lediga stunder jag har haft så har jag valt att gå och hälsa på farfar. Nu skulle jag få en middag med vänner alldeles själv. För en gång skull gör jag något för bara min skull - det kan jag lova att det tar verkligen emot. Först kommer Matheo, sen Gustav och sen farfar. Allra sist kommer jag och jag tror att för att man ska räcka till som människa och mamma så får man inte glömma bort sig själv eller anklagas när man väl gör något för sig själv. För att jag ska vara en bra mamma till Matheo, fru till Gustav och barnbarn till farfar så måste jag få fylla på energi åt mig själv. Det är inte direkt så att jag jobbar för min skull, jag gör det för familjens skull och för att jag måste - pengar växer tyvärr inte på träd, jag jobbar in dom. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna ta åt mig av kommentarer som dessa. Men det gör jag. De gör mig inte bara lite ledsen utan det träffar som missiler i tårkanalerna och jag får verkligen kämpa för att inte börja gråta. Vi småbarnsmammor kämpar med dåligt samvete hela tiden, så det spelar ingen roll om kommentaren kommer från en bloggvän, vän eller främling - de tar. Vi mammor gör så gott vi kan utifrån våra förutsättningar. Det finns inget som gör mer ont än de som ifrågasätter vår förmåga att vara mammor. Det finns heller inget som värmer mer än när någon tittar på oss och säger: Vilken bra mamma du är.
