Min kompis bebis som vi höll tummar, tår och bad för i vintras. Han hade ju en elakartad form av cancer, men blev friskförklarad. Jag vet att man inte ska bli det förrän efter fem år, men så här förklarade Carina (Eriks mamma). Det är mer eller mindre ett mirakel. Hur som så var de i Sverige för några veckor sedan och jag fick hålla honom i min famn. Det var så känslofyllt. Denna lilla kille som man inte alls var säker på skulle överleva lever. Jag kramade om honom och gungade tills han somnade. Himla stolt var jag. Det var första gången vi sågs och ändå somnade han tryggt. Det var så härligt att ha honom hos mig, känna hans andningar, se hans leende. Han lever och mår bra. Livet är så skört och fint.
