Jag brukar titta in i Matheos blå ögon och fundera på vad de kommer få se. Nu ser han mest mig och Gustav. Jag viskar att vi är riktigt snälla föräldrar och att vi kommer göra allt för att han ska känna sig älskad och lycklig. Sen tittar jag in i hans blå ögon igen och bara ber att han ska få det bra även när Gustav och jag inte finns kvar. Vi älskar honom som otroligt mycket, man kan säga att Matheo kom till livet och blev väldigt älskad. Min stora önskan är att han får lämna livet minst lika älskad. Jag som älskar pensionärer så mycket kan bara be till Gud att mina barn aldrig kommer bli ensamma pensionärer. Herregud vad jag tänker långt fram nu. :) Gode Gud, låt Matheo vara och känna sig minst lika älskad när han en dag är på väg att lämna livet (och alla dagar fram tills dess förstås). I Jesu' namn jag ber, Amen. /Elaine, vet inte vad hon ska göra med all denna kärlek till sin son❤
