Mamma är här. Jag tittar på henne och Matheo och känner hur lycklig jag är att han har henne. Hur lycklig hon ska vara att hon har oss. Och att hon satsade på att vara världens bästa mamma till mig, det var en bra investering för nu sitter hon med en guldklimp i sin famn. Min pappa gjorde andra prioriteringar och sitter själv hemma efter en operation. Tänk vilka vändningar livet kan ta efter de prioriteringar man gör i livet. De som behandlar barn illa när de är små glömmer bort att barn blir vuxna så småningom. Jag är ju inte arg på min pappa längre. Men jag känner honom inte heller längre, elva år har gått. När jag hörde att farfar hade fått en stroke så vändes mitt liv upp och ned, jag blev förtvivlad, klättrade på väggarna av sorg och oro. När pappa ringde och berättade att han kunde dött om inte de hade upptäckt hans fel i magen så var mitt svar "Vad tråkigt.". Men det var inte mer än så. När jag tänker på det så kan jag känna att situationen är sorglig. Men jag har inte dåligt samvete för mina obefintliga känslor, för jag har inte valt att situationen skulle bli som den blev idag - den prioriterade min pappa fram under en lång tid. En dålig investering kan man säga för han sitter med ett operationsärr i sin famn.
