Ni är många som har frågat hur jag får ihop livspusslet och svaret är: det får jag inte. Sedan jag blev mamma är min största prioritet Matheo. Eftersom jag är den som drar in cashen så är det jag som är ifrån honom mest. Så när jag är hemma så vill jag vara med honom. Jag har en överlevnadslista som jag går efter: Jag måste äta för att kunna leva. Jag måste ta hand om mitt tempel - kroppen - vi ska ju trots allt hänga ihop en livstid. Mår den bra så mår jag bra så jag prioriterar träning. Sova kan vara bra, men jag är förvånad över hur lite sömn man kan klara sig med. Matheo och Gustav är min allra närmsta familj, utan dom inget jag. Jobba för att vi ska få mat på bordet. Vilken pusselbit har fallit bort? Kompistiden är jättesvår att få till. Det har ju resulterat i att kompisar har fallit bort, gjort slut osv. Men det är ok. Min allra närmsta, en handfull, de är kvar villkorslöst. Resten har gett sig av och jag förstår dem samtidigt som jag inte kan göra något åt saken - dygnet har bara 24 timmar. Nåt som är himla tur är att jag älskar mitt jobb och får social stimulans den vägen. Annars hade jag nog blivit riktigt tokig. Här har ni mig på Görvälns slott efter två dagars social stimulans! :) Saker som är enkelt för andra men svårt för mig: Svara på sms, telefonsamtal - jag har heldagskurser där jag lunchar/äter middag med kunder. Får jag en stund över så försöker jag hämta andan och/eller ringa Gustav och Matheo. Det kan ta mig flera dagar att svara, ibland svarar jag inte alls för det faller i glömska. Tacka ja till inbjudningar - så mycket som vi reser så behöver vi bara vara hemma emellanåt. 9/10 gånger tackar vi nej för att vi är på annan ort. Andra fall är det för att vi vill vara hemma. Spontanträffas - omöjligt. Jag måste förhandla med Gustav om alla sociala aktiviteter utanför jobbet. Hur får ni andra ihop livspusslet? Hur tänker ni kring det?
