Det känns som vi totalt tappat greppet. Matheo hade hög feber och behövde ta febernedsättnade. I kombination med vattkoppor är det inte all febernedsättninf man får ta, vi hade flytande som apoteket rekommenderade. 1.5 timme av gråt, skrik och bråk. Han vägrade ta sin medicin. Först var det pedagogiskt, förklarande. Han ville sitta i sängen, på stolen, i köket, i hela lägenheten innan han tog medicinen. Vi mötte honom men han tog den inte.Vi körde mutor, jag körde hot - känns sådär med en trött sjuk febrig liten fyraåring - och allvarligt snack om att han måste. Men han bara vägrade. Jag blev förbannad på mig och Gustav, på vår uppfostran. Det kändes som vi tappat greppet. Här vet och har vi något som gör vår son bättre och så ger vi upp efter två timmar trots att vi vet att det inte är hans bästa. Det handlar inte om att Matheo vinner över oss, det handlar om att hans hälsa förlorar. Men vad är nästa steg? Tvångsge honom medicinen? Vi kan ju inte vara de första som stött på detta problem eller är vi ovanligt usla föräldrar? Matheo kvittrade att han inte behövde frukost nästa morgon, inte behövde titta på tv nästa dsg, inga presenter. Han rabblade upp alla opedagogiska hot vi gett honom i våra svaga stunder och godtog dom bara han slapp medicinen. Han ville till och med sova själv "det är ok" sa han. Det kåndes så jädra vidrigt och misslyckat. Vi gick och la oss, vi kapitulerade för en son vi älskar och som inte vet sitt bästa. Det kändes helt fel att göra det men helt omöjligt att göra annat. Jag var så arg. Arg på mig själv. På Gustav och på Matheo. Hur gjordes allt när jag var liten? Jag minns inte. Jag gjorde bara som mamma sa och jag visste att det smakade äckligt. Vad gör jag för fel? Hur gör vi det rätt? Nu var läget inte helt akut men han hade sovit bättre med febernedsättande. Och om läget blir sämre vad gör man då? Om han måste ta medicinen och fortfarande vägrar? Någon som vet eller varit med om liknande? Matheo som plutten Jag känner mig som världens sämsta mamma.
