Igår när jag hade suttit och pratat med Bella i två timmar så var jag fylld av energi. Killkompisar i alla ära, jag har ju några stycken, men inget slår de samtal jag kan ha med mina tjejkompisar. Vi förstår varandra till hundra procent. Mina killkompisar vet trots allt inte hur det är att vara kvinna, vad vi stöter på i vår vardag och de "kvinnliga" problemen man kan ha ibland. Men Bella och mina tjejkompisar kan jag pratar om allt utan några större förklaringar. De förstår precis. Igår snackade jag och Bella om att ha hitta sin prins och hur samhället lär sig att när man är gift så är det "Och så levde de lyckliga i resten av sina dagar". Varför berättar de inte saker som man pratar om efter: "Och så fick de barn och muttan fick sys efter förlossningen" "Så försökte de få barn i sju år, men det gick inte." "Och så ammade hon och tuttarna började hänga" "Och så fick gubben en hängrumpa som var svår att tända på" "Och så fick de barn och fick påminna varandra om att se barnet och varandra." "Och så blev han förälskad i en annan men insåg att han älskade sin fru." "Så hade de sex för sällan och blev kompisar." Utmaningarna och händelserna blir fler efter altargången. Det har Göran, mitt liv och ni bloggvänner som skriver lärt mig. Att kunna prata om de nya utmaningarna med en väninna som förstår till hundra procent, det är gött.
