Det verkar vara en rätt stor grej att berätta om sin förlossning. Jag tror aldrig att jag har gjort det för er. Jag berättade för er när det var dags. Det var inte många som bloggade från förlossningssängen på den tiden, men jag visste inget om förlossningar så jag tänkte att det var cool. Gustav och jag i förlossningssängen. Gustav något mer taggad än jag. Han skulle ju få ett barn snart. Jag skulle få ut ett bowlingklot mellan benen, så jag var inte lika taggad som Gustav. Jag lovar att det var det enda jag kunde tänka på när vi åkte in. Men vi tar det från början. Kraftig "mensverk" hemma. Börjar blöda lite. Ringer förlossningen och berättar det. Dom: Hur mycket blöder du? Jag osäkert: Vet inte... Dom: Är det massor? Jag: Nej, kanske inte... Dom: Då kan du gott vänta några timmar till. Jag i smärta och osäkert: ok... Timmarna går hemma i soffan. Gustav klockar värkar och jag börjar få riktigt ont. Blöder mer. Ringer förlossningen. Dom: Hur ont har du Jag piper fram i smärta: ont... Dom: hur ont? Jag: jävligt ont. Dom: när du ska komma in så har du så ont att du inte kommer kunna prata. Jag livrädd: va?! Dom: japp, upphöj smärtan med tusen, då är det dags. Hur mycket blöder du? Jag livrädd och irriterad på samma gång: vet inte. Dom: ok. Jobba vidare. Gustav masserar min rygg i några timmar och jag börjar faktiskt skrika emellanåt för det gör så HELVETES ONT! Ringer dem igen. Dom: hur mycket blöder du? Jag andas hastigt: jag vet inte! Dom: kan du säga mellan tummen och pekfingret hur mycket? Jag fokuserat: jag måste få komma in... nu. Dom: men hur mycket blöder du? Jag skriker: JAG HAR INGET JÄVLA DECILITERMÅTT!!! LÅTER NI INTE MIG KOMMA NU SÅ RINGER JAG EN ANNAN FÖRLOSSNING!!! Dom: Ok kom in. Gustav och jag tar taxi in och jag får dåligt samvete över att jag skrikit. Men varje gång värkarna kommer så tycker jag att ilska är min fulla rätt. Resten är lite dimmigt för jag fick mycket lustgas. Underbar drog btw. Väl inne gratulerar barnmorskan till Ett väl genomfört förarbete. Jag var sex centimeter öppen och Gustav lyser upp för Vi ska få barn. Men jag tänker bara att mitt underliv ska expandera tio centimeter. Jag var väl införstådd med att innan bebisen anlände så skulle smärtan göra ett "litet" besök i mitt underliv... Aj. Min ilska under hela förlossningen riktades åt min man och lustgasansvarige - Gustav. Mest arg blev jag när barnmorskorna skulle "dutta" med honom. glöm inge bort att äta gustav. Vila lite. Hur mår du Gustav? Har du ätit?. Sa de till den där mannen som bara hade levererat mikroskopiska spermier i njutning - så gick logiken - och nu skulle mitt underliv leverera EN HEL BEBIS i smärta. Jag hatade Gud, barnmorskorna och framförallt Gustav i de sekunderna. Så när han omsorgsfullt funderade på vilken tugga "stackars" han skulle ta från tallriken med köttfärspajen så kunde jag inte hålla tillbaka. Exorcisten i mig vred sig mot honom, hade jag kunna vrida nacken läskigt 360 grader så hade jag gjort det här. Men jag skrek bara: DET HÄR ÄR INGEN JÄVLA RESTAURANG! SMÄLL I DIG PAJHELVETET OCH HJÄLP MIG!" Gustav? Han tog lugnt en tugga med ena handen och tryckte på mig lustgasen med andra. Oj vad snäll jag blev med lustgasen. Jag sa förlåt till alla, sa att jag älskade alla och att det inte var så farligt. Jag lärde mig namnen på alla som kom in i rummet. De som masserade mig samtidigt som jag fick lustgas "älskade" jag. Men inte ett lösryckt "älskar dig". Utan i min lustgasdimma så krävde jag att varje barnmorska, läkare tittade mig i ögonen när jag sa "jag älskar dig" så att de skulle förstå att jag menade allvar. Men jag måste säga att lustgas och massage i kontrast till den enorma smärta jag hade, gjorde att det jag kände var snudd på äkta kärlek. :) Mycket dimmigt vid krystvärkarna! Men jag brööööölade som en kossa och sista krysten så sa Gustav att ljudet som fyllde rummet var mitt skrik. Matheo ploppar ut och jag skriker: SÄG INTE VAD DET ÄR!" För i min lustgasdimma inbillade jag mig att de skulle göra som på de amerikanska filmerna och säga "It's a boy!", det ville jag upptäcka själv. Jag såg det snabbt. Men det coolaste var att se min coola man Gustav tappa allt och bli så känslosam som han blev❤. Själv var jag upptagen med att ha ett trasigt underliv. Aj. När Matheo låg på mitt bröst så var det fint. Men smärtan i underlivet... Det glömmer jag aldrig. Det värsta och bästa med förlossningen? Matheo på mitt bröst. Gustavs glädjetårar och lättnad. Att bli sydd efteråt och få lustgas samtidigt, hemskt och roligt. Hemskt roligt! Skrattade så jag grät. Varför? Well. Att skratta när man är nyförlöst har sina "konsekvenser" och då ha någon som syr en mellan benen samtidigt blir så opassande och bisarrt att jag kunde inte sluta skratta. Det var min förlossning och min belöning - Matheo.
