Restaurangdagarna är över! Det märkte vi igår när vi precis hade slagit oss ned på Indian Garden. Där satt vi, två familjer med varsitt 1-år-nånting-barn, omringade av romantiska par som hade hoppats på en harmonisk stund. Vet ni vad? Jag kände faktiskt med paren, speciellt ett pensionärspar som förmodligen hade sett fram emot den här stunden länge och nu fick de en Vincent och Matheo som härjade bredvid sig. Vi satt ner i fem minuter och sen kastade vi in handduken, tog med oss maten och gick hem. Så pensionärsparet fick sin kväll <3. Jag har alltid varit rädd för att jag skulle bli en sån där egotrippad förälder där mitt barn är universums centrum. Tack och lov är jag inte det. Jag kan förstå att det är jobbigt med härjande barn när man sitter på en efterlängtad dejt. Däremot om jag har en liten bebis som gråter för att han är ledsen på ett flygplan och folk ger mig hatblickar. Då jävlar är det krig. Det är inte så att Matheo är ledsen för skojs skull eller att det blir bättre om mamman får hatblickar. Någonstans går gränsen från båda hållen - både småbarnsföräldrar och omgivningen. Det är viktigt att känna den tror jag. /Elaine, undrar när hon får gå på restaurang med sin Matheo igen, om fyra år?
