Jäklar vad jag är på gott humör, jag börjar äntligen få kläm på det här. Jag var lite deppig igår över att jag inte förstod allt med knodden, hans ryckningar i sömnen, det läskiga sätt bebisar andas på i början och sen lite annat. Herregud vad hjärtat kan gå i bitar om man får en minsta hint om att vara en dålig mamma. Igår fick jag frågan om det verkligen var ok att exponera knodden på bloggen. Han har ju inget val. Det var en bra fråga, men samtidigt gjorde den mig JÄTTE ledsen. Är jag en dålig mamma som bloggar om mitt barn? Det finns cirka 100.000 bloggar och nästan alla de största har med sina barn när de är små. Är det rätt eller fel, vad tycker ni? Det viktigaste för mig är ändå vad min man tycker, så jag storbölade och frågade vad jag skulle göra. Ska jag sluta blogga om vår son? Vänta tills han är stor nog att fatta egna beslut? Gustav sa att; så länge du inte visar honom naken, bloggar om hans avföring/kräks och mer intima saker så är det lugnt. Du ska inte blogga om saker som han kan tycka är pinsamt när han är större helt enkelt. Sen när han blir större så får du helt enkelt fråga honom hur han vill göra då." Det tycker jag låter som en klok avgränsning och tanke. Jag tror inte knodden kommer skämmas eller ta illa upp av den här bilden Hur gör ni andra med barn i era bloggar? Och ni övriga bloggvänner med/utan barn/bloggar - vart går gränsen för om- och i så fall hur man kan blogga om sitt barn? /Elaine, glad men lite ängslig mamma.
