Nu har jag bestämt mig och bearbetat det här. Jag ska aldrig mer ta åt mig av dom som dömer och projicerar sina förlegade ideal om att mamman minsann ska vara hemma. Jag satt en halvtimme och grät ikapp med min kusin Katariina som också är kämpande småbarnsmamma som knappt gör något för sig själv för samvetet och andra mammor (!) sätter käppar i hjulet och dömer. Visst är det märkligt och sorgligt! Jag vet inte hur ni fungerar, men jag är den som blir ledsen, sen blir jag arg, sen blir jag lite generad, sen blir jag varm och sen blir jag glad igen. Det här och andra kommentarer gjorde mig först ledsen. Efter det blev jag arg på den och de andra kommentarerna. Sen blev jag lite generad som man kan bli efter ett litet utbrott men det var skönt att få det. Samtidigt som jag inte vill att Monica ska tro att det är främst henne jag blev sur på utan alla som ifrågasätter våra livsval. Sen nu i efterhand så inser jag att jag misssuppfattade Monikas kommentar. Så jag gick till gymmet och tränade bort all ilska och genans. Sen blev jag varm av att läsa alla era kommentarer och Lady Dahmer fick mig att skratta på Instagram. Hon och jag uttrycker oss VÄLDIGT olika, men det gäller att se humorn i det. Sen efter minnesstunden så tog jag en kaffe med Faje och blev jag bara alldeles varm. Jag hoppas att jag slipper förlegade kommentarer på bloggen igen. Men får jag det så kommer jag betrakta dem som jag betraktar föremål på museum - som gamla, dammiga och sällsynta fenomen 2012 - i alla fall i mitt liv tack och lov. Sen kommer jag läsa kommentarerna ni skrev i mitt ledsna inlägg.❤❤❤ Jag älskar er! /Elaine, känner lite på sina biceps, tom dom sticker i ögonen på vissa mamas - ett förkläde hade väl varit på sin plats istället om dinosauriemamas fick bestämma.
