Det jag längtar efter mest när jag är ifrån Matheo. Det är att få sätta honom hos mig och bara kramas precis så här. Det är tur att han gillar mina pussar och kramar för det får han sig en rejäl dos av när jag är hemma. Det är lite galet vad som har hänt sen jag fick Matheo. Jag älskar barn och då menar jag ALLA barn. Speciellt dom i Matheos ålder och mindre. Igår när Terese och jag satt på cafét och fikade så var det säkert ett tjugotal andra bebisar. Och jag är inte som förut. Jag kände liksom en kärleksexplosion mot dessa sötnötar och om bebisarna gråter så blir jag förtvivlad - aldrig störd. Märk väl skillnaden. Det är nästan så att jag vill gå fram till barnets föräldrar och fråga om jag får hjälpa dom med deras alldeles egna barn. Det är ju tur att jag inte låter den impulsen ta över. Undrar hur det blev så här? Samma sak respekten för andra mammor som kånkar omkring med sina barnvagnar, jag ler mot dom för jag vet hur mycket skit de/vi får i vardagen av andra som tycker att vi är i vägen! Gustav får ALDRIG sån skit när han har barnvagn, tvärtom. Han får leenden och folk låter honom gå före, för han är en man med barnvagn. Sjukt samhälle, jag trodde att vi hade kommit längre än så. Well well! /Elaine, ska gosa loss med sin lille pöjk innan mellis.
