Bilden togs den första augusti i år. Jag ser min blick och jag tycker den är så tydlig. Kärlek, glädje, sorg och medvetenhet för en smärtsam snar framtid - farfar kommer lämna oss. Jag tittar på min farfar, tar i honom och försöker föreviga ögonblicket. Koncentrerar jag mig så kan jag känna hans lena, tunna och rynkiga hand under min. Den är varm. Jag tar upp farfars fina hand i min, kramar om den och hans hand kramar tillbaka. En omfamning av kärlek som når hjärtat. Tillfällig lättnad över att han lever. Så kände jag där. Matheo och Gustav sover. Jag ligger i soffan med mamma, som också har somnat. Jag tar hennes hand, den är varm, mjuk, rynkfri. Kramar om den hårt och hon vaknar till tittar på mig med förvånade ögon och säger "Aj". Jag kan inte låta bli att skratta, lycklig över att hon lever, min mamma. Hon somnar om, lite förbryllad. Jag går in till mina killar, stryker Matheos lockar och kryper ner mellan dem - Min lilla familj. Jag håller andan för att höra deras andningar. Lycka och lättnad, de lever, de andas och jag älskar dom. Du kan inte leva med döden, sa Wendy. Men jag tror att jag kan det för de små tingen blir stora och de som en gång verkade stora är inte det - aldrig igen. Jag sluter mina ögon och lyssnar till Matheo och Gustavs andetag. Jag ber för ett par andetag på denna sidan av Atlanten. En vän vars tre månaders bebis har fått cancer. Tårarna börjar rinna och jag ber, ber att han ska få andas i nittioen år till, som farfar. I Jesu' namn jag ber, Amen.
