En mindre glamorös del med att vara bizniz mom, det är allt bröstpumpande. Herregud säger jag bara! Det är jobbigt av två skäl. Först när man sitter där Dolly Parton fylld med mjölk. Det känns bra för att Matheo får mat när jag är borta och brösten känns glada på nåt sätt. Inte för att de är stora utan för att de är... pigga! Ni ammande mamas därute förstår vad jag menar. Så sitter man där i en halvtimme och har fyllt en burk med mjölk, känner sig stolt och lite glad till och med för nu får Matheo min mjölk. Det är viktigt på något sätt att det inte är ersättning, det är viktigt för mig (alla respekt för er som tycker sånt är oviktigt). Så sitter jag där alldeles glad och tittar sen ner på mina bröst. Plötsligt är de inte lika glada längre - de är trötta och lite ledsna. Skulle en tax trippa förbi så skulle de morsa på varandra. Men jag tittar kärleksfullt ner på mina bröst så säger jag "Bra jobbat tjejer, det blev massa mat till Matheo inte undra på att ni är trötta". Mina bröst kanske har förändrats, men de är friska, de fungerar och de är mina - jag älskar mina bröst. Jag hoppas att ni mamas där ute gör det samma med era mjölkfakriker. Det är fan inte lätt att vänja sig vid sin nya kropp - för er som inte fått eller har barn så kan jag berätta att kroppen förändras en hel del - men kärleksord till den nya kroppen är den bästa medicinen.
