Ibland så blir man mållös av era tänkvärda kommentarer. En kommentar kan berätta om en persons livsöde, den kanske tar fem minuter att läsa men känslan av tacksamhet och beundran över att den här bloggvännen hittade tillbaka till livsgnistan, den sitter kvar längre än så. Tack för att du delade med dig, att du ger oss perspektiv och att du hittade tillbaka till bloggen. Stor kram och mina böner går till dig fina Sussi, din man och ert barn som ni kommer att få - Amen! Hej Elaine, Vilket bra blogginlägg! Jag vet så oerhört väl hur det är när avundsjukan river runt i kroppen som ett vilt djur. Jag väntade vårt första barn och han var beräknad att komma en månad efter Matheo. Men i april, i vecka 29, slutade hans lilla hjärta plötsligt att slå en dag och hans liv gick inte att rädda. Jag slutade läsa din blogg i nästan två månader, det var helt enkelt för smärtsamt, men jag har börjat läsa igen. Jag slutade även läsa andra bloggar som handlade graviditet och småbarnsliv, jag stängde av Facebook och jag isolerade mig från vänner som hade barn eller var gravida. Min sorg och smärta tar sig främst uttryck i avundsjuka och ibland rent hat gentemot människor som får friska underbara barn. Jag känner det som en personlig förolämpning när människor fläker ut sina naiva antaganden om en garanterad bebis efter nio månader genom att posta ultraljudsbilder på Facebook och annonsera glatt i bloggar och i media att nu ska dom minsann få en bebis! Men jag tar tag i detta, jag tar ansvar för mitt tillfrisknande genom att inte längre undvika dessa människor och dessa situationer. Jag har aktiverat min Facebook igen och jag läser numera de mammabloggar som jag tycker har en bra ton, jag klarar fortfarande inte om att läsa, precis som bloggvännen i ditt inlägg beskriver, om människor som inte är tacksamma nog över det dom har, som gnäller över skitsaker. Därför var det lätt att återvända hit till din blogg, för du skriver så fint om ditt liv och din familj och även om det kan vara smärtsamt ibland så är det helande för mig att kunna känna glädje med någon annan, över något som jag själv så desperat önskar mig. Tack för en bra blogg och en stor kram till alla olyckssystrar och bröder där ute! Sussi
