Solen skiner ute på Gönvälns slott, allt är så grönt och vattnet glittrar. Jag drömmer mig bort till semestern en stund för den känns så nära. Två dagar har snart gått sedan jag träffade Matheo. Gustav har skickat filmer, vi har pratat i telefon och jag har sovit gott, riktigt gott. Det enda svåra är att sluta amma. Två skäl: Jag har galet mycket mjölk. Vet inte om jag ska pumpa (måste annars gör det ont) eller om jag ska låta det vara. Hur får man mjölkproduktionen att stanna? Det andra känns faktiskt lite skamset att bekänna. Jag känner mig ledsen över att sluta amma. Jag har gjort det i ett helt år. Vad blir min funktion nu? Det var jag som hade den ultimata trollstaven som fick Matheo lugn och harmonisk i alla lägen. Snart är den borta. Nu kan lika gärna Gustav ha magin som gör Matheo lugn och det gör mig, avundsjuk... Där jag sa det. Det känns som jag tappat min funktion, min viktiga roll. Urlöjligt. Men innan jag åkte hemifrån i förr igår så hörde jag hur Matheo och Gustav tjoade i köket. - Hejdå då!" hojtade jag från hallen och de hörde inte mig. "Jag kanske ska smyga ut så Matheo inte blir ledsen?!" säger jag något högre. - Nej då det är ingen fara, han är så glad så!" säger Gustav och jag känner att hjärtat fryser till is. Helt irrationella tankar, "han är glad" det är ju toppen, men utan mig kändes som botten. "Man växer med sina barn", var det en mamma som sa och jag tror att Matheo har växt ikapp mig. <3 /Elaine, ska växa upp.
