Nej vet ni vad. Jag skulle precis plocka upp mig själv efter mina squats och ta mig till farfar en sista gång. Men så kände jag, inte nu, inte idag. Sms:ade min farbror och frågade om vi kunde göra det på torsdag istället och det gick alldeles utmärkt. Jag orkar helt enkelt inte. Efter att ha levt tre år med panikångest så känner jag verkligen mina gränser. Det var ett helvete att ha det, men jag har verkligen lärt känna, och lärt mig respektera mina gränser. Gustav kom och kramade om mig efter de dåliga nyheterna hos banken. Sen skrattade han glatt åt mitt möte med människan som puttat mig. Det var skönt att han skrattade, jag gjorde också det. Men sen kom tårarna och jag sa att jag inte orkade gå till farfar, inte idag. Gustav sa: Stanna hemma." Och det gjorde jag. Det är viktigt att känna sina gränser. Känner ni era? Respekterar ni dem? Om inte så gör er själva en livstjänst och gör det. Det är den största kärlekshandlingen man kan ge sig själv.
