Jag har läst den här berättelsen flera gånger. Tvekade innan jag publicerade den, men så tänkte jag att det finns många därute som har varit med om det Carro och hennes man har. Så hennes sorg kan ändå bli andras uppvaknande. Ni är några på bloggen som är änglamammor, så för er kan det vara en bearbetning att läsa det Carro har varit med om. Stor kram till Carro och alla änglaföräldrar därute. Varje år dör ungefär 360 barn i magen på sin mamma.I år blev vår lilla Alva en av dessa barn. Alva dog i min mage i vecka 39+2 söndagen den 19 augusti 2012. Jag hade känt henne sparka och sett henne röra sig bara timmar innan läkaren konstaterade att hennes hjärta inte längre slog. "Hjärtat rör sig inte" jag kommer aldrig glömma de orden. Det är ofattbart hur ett barn bara kan dö helt plötsligt 4 dagar innan hon var beräknad. Vi hade varit på tillväxtultraljud bara dagar innan och allt såg bra ut. Hon växte som hon skulle och det fanns ingenting som visade på att något skulle vara fel. Ändå gick det så fel som något kan. Vi fick reda på att vi var gravida den 15 december 2012 efter att ha försökt i 3 månader. Jag hade gått hela dagen och väntat på att jag skulle få min mens. Jag kände i hela kroppen att den var på väg men den kom aldrig. Efter jobbet skulle jag hälsa på min mormor och jag passade på att slinka in på Apoteket på vägen dit och köpte ett graviditetstest. Mensen hade fortfarande inte kommit och jag hade svårt att koncentrera mig på samtalet med mormor. Jag ville bara hem och kissa på pinnen. När jag väl kom hem så sa jag till min man att det var något som skulle kommit idag men som inte kommit. Han hängde inte riktigt med och frågade vad. Mensen sa jag och log, han såg lite skärrad ut och sa att då är det nog bäst att göra ett test. Jag tog med mig testet in i badrummet och kissade på pinnen. Sedan var det bara att vänta. 3 minuter skulle det ta men det kändes som en evighet. Jag tog upp testet från handfatet och där stod det svart på vitt, gravid 1-2 veckor. Jag kommer aldrig glömma lyckan jag kände. Jag sprang ut till min man i vardagsrummet och ropade, "Han har flyttat in, han har flyttat in" Då var vi säkra på att det var en pojke vi väntade. Efter att ha berättat för min man tog jag en bild på testet och skickade den till min bästa vän. Hon var också gravid men låg fem månader före mig. Drömmen hade inte bara gått i uppfyllelse på ett sätt, jag var gravid och vi skulle få vara mammalediga tillsammans och se våra barn växa upp tillsammans. Så blev det aldrig. Hela graviditeten var normal, i vecka 13 gjorde vi KUB-test och fick veta att risken för kromosomavvikelse var ca 1:9000, i vecka 19 gjorde vi rutinultraljudet och fick veta att bebisen i min mage var en liten flicka. En liten Alva som växte precis som hon skulle, med alla organ där de skulle, en frisk liten flicka. Vi gick direkt och köpte ett par klädesplagg till henne, rosa såklart. Vid alla besök hos mödravården såg allt bra ut både med mig och med Alva. Hennes hjärta slog som det skulle och låg stadigt runt 140 slag per minut. Idag är jag glad att jag vid ett besök spelade in hennes hjärtljud. Nu har jag alltid kvar ljudet av hennes hjärta hos mig. Eftersom allt gick framåt som det skulle började vi mer och mer förbereda oss på att bli föräldrar. Vi gjorde i ordning i lägenheten för Alva. Vi köpte vagn, spjälsäng och allt annat man behöver till en liten bebis. Jag köpte långt mycket mera kläder än vad man behöver men jag var ju så lycklig. Det var så härligt att plocka upp ett plagg i affären och tänka sig hur söt vår lilla Alva skulle vara i det. Jag skulle bli mamma och graviditeten är den hittills lyckligaste tiden i mitt liv. Varje spark och rörelse från magen gjorde mig lycklig. Alva var väldigt livlig i magen. Hon rörde sig mycket och ofta och det syntes tydligt utanpå. Jag har ett par filmer kvar där man ser hennes sparkar utanpå min mage. Varje gång vi var hos barnmorskan så sa hon att jag skulle ringa in direkt om jag upplevde minskade fosterrörelser. Visst hände det några gånger att jag inte känt av Alva på en stund och visst blev jag orolig, men det gick alltid att få i gång henne genom en knuff eller att lägga något på magen. Hon svarade mig alltid när jag oroligt puffade på magen som om hon ville lugna mig. Varje gång gjorde hon så utom den sista. När vi var hos barnmorskan i vecka 39 så upptäckte hon att mitt SF-mått, måttet på livmodern inte växt på några veckor. Hon ville därför att vi skulle gå på ett extra tillväxtultraljud för att se så att Alva växt som hon skulle. Dagen efter fick vi tid för ultraljud och allt såg bra ut. Alva sög på tummen och ville inte riktigt ligga still. Barnmorskan mätte och uppskattade hennes vikt vilken var helt normal, 1,5 % över medelkurvan. Hon frågade oss om vi visste om det var en pojke eller flicka och vi svarade att en flicka ska det vara. Hon titta igen och visst stämde det. Hon skrev också ut två bilder till oss. De sista bilderna vi har på Alva då hon levde. Det här var 4 dagar innan hon dog i min mage, 4 dagar och allt såg bra ut. Det var en söndag den 19 augusti, jag och min man skulle titta på film på kvällen och mysa hemma, jag orkade inte göra så mycket annat. Magen var stor och ivägen för det mesta, precis som det är 4 dagar innan bebisen är beräknad. Min man fick dock ett samtal från en kompis som hade fått en biljett över till en konsert samma kväll och han frågade om det var ok om han följde med, självklart var det ok och strax innan han åkte, jag tror att klockan var runt 17 så kände jag hur Alva rörde sig i magen. Jag sa åt min man att titta och han skrattade åt hur hon liksom tryckte ut min mage på ena sida. Det var sista gången jag kände Alva röra sig. Min man åkte iväg och jag lagade mat. Efter ett par timmar så slog det mig att nu har jag inte känt Alva sparka på ett tag. Jag gjorde som jag brukade för att få igång henne. Jag puffade på magen, åt en glass, drack iskallt och lade mig på sidan. Ingenting fungerade. Så hade det aldrig varit förut. Jag kände också att hon låg kvar på samma sätt hela tiden. Paniken började komma. Jag ringde min man och berättade och grät. Jag sa att jag skulle ringa förlossningen och rådfråga, vilket jag också gjorde. De ville att jag skulle komma in på en koll och jag ringde hem min man som direkt satte sig i en taxi. På väg till förlossningen kände jag paniken i kroppen. Det kändes så tydligt att någonting var fel, helt fel. Jag möttes av en undersköterska och en barnmorska som ledde in mig i ett rum på förlossningen. Det var mörkt i korridoren och alldeles tyst. Jag fick lägga mig på en förlossningssäng och barnmorskan lyssnade med en tratt på min mage, hon hörde inget hjärtljud och redan där visste jag. Hon tog sedan och lyssnade med en apparat istället och inte heller med den hittade hon något hjärtljud. Paniken växte sig ännu större i mig medan barnmorskan kallade in en läkare med ultraljudsmaskin. MIn man kom in i rummet strax efter henne. Hon titta länge runt runt på magen men hon sa ingenting, hon kallde in ytterligare en läkare. Han tittade länge han med utan att säga något. Min man höll mig i handen och jag grät. Till slut sa läkaren att Alvas hjärta inte rörde sig och då föll hela min värld. Jag skrek och grät, min man grät och kramade mig där jag låg på sängen med vårt döda barn i magen. Alva som levt bara några timmar innan. Jag glömmer aldrig den där sista sparken eller orden läkaren sa då han konstaterade att Alva inte längre levde, att hon dött i min mage 4 dagar innan hon beräknades komma till oss. Vi kastades från största glädje och förväntan till djupaste sorg och förtvivlan på bara en sekund. Vi hade förlorat vårt barn, vår älskade lilla flicka. När den första paniken lagt sig lite så frågade jag personalen vad som händer nu. Jag ville bara att det skulle göra ett kejsarsnitt och ta ut Alva. Hon levde ju inte längre och det kändes så konstigt att ha henne i magen så närvarande men ändå så stilla. Vi fick veta att förlossningen skulle sättas igång, jag skulle vara tvungen att föda vår döda dotter. Det kändes övermäktigt, varför? Hur klarar man av att göra en sån sak. Vi fick förklaringen att det är bäst både för kroppen och psyket att göra på det sättet. Att inte skynda utan att det skulle få ta tid, att man skulle få möjlighet att hålla sitt barn och ta vara på den stunden man får med sitt barn, sitt döda barn. Vi blev inlagda på förlossningen eftersom jag inte ville gå hem. Det kändes för konstigt att gå hem med Alva död i min mage. Jag ville vara kvar på sjukhuset tills allt var klart. Jag fick några tabletter som skulle hjälpa till att få min livmodertapp att mogna. Sen fick vi sömntabletter för att kunna sova. Dagen efter på måndagen den 20 augusti skulle man göra undersökningar och ta prover på mig. Jag fick lämna ca 10 rör blod för att de skulle försöka ta reda på vad som hänt Alva. Om det kanske var en infektion hos mig som gjorde att hon dog. Jag fick också gå till ultraljudsmottagningen för att göra ett fostervattenprov. Min man och en barnmorska följde med. Det var hemskt att gå dit. Där hade vi ju varit flera gånger ock tittat på vårt barn, vårt levande barn. Vi hade gått därifrån flera gånger, lyckliga över att ha fått sett vår lilla flicka i magen. Nu var det bara hemskt. Läkaren tog emot och sa att han visste vad som hänt. Han var väldigt lugn och respektfull. Han stängde av tvskärmen i taket för att vi inte skulle behöva se. Det kändes skönt, på så sätt är mina minnesbilder av ett ultraljud en levande bebis. Dagen gick och alla undersökningar var klara. Barnmorskorna på förlossningen kom in med jämna mellanrum till oss och pratade, såg till att vi åt och försökte stötta oss så gott de kunde. De var helt fantastiska. Vi fick veta att man skulle börja försöka sätta igång förlossningen på kvällen. Vi fick träffa en läkare som berättade att jag skulle få en gele som skulle sätta igång förlossningen. Hon sa dock att det sällan fungerar på första försöket och att det kan ta flera dagar och flera försök innan det sätter igång. Hon ville att vi skulle vara förberedda på att det inte skulle hända någonting. Klockan 20 fick jag gelen och vid 21 fick vi varsin sömntablett och somnade. På morgonen tisdagen den 21 augusti vaknade jag vid 05.30 av att jag hade ont i magen. Det kändes som mensvärk men blev rätt snabbt kraftigare. Jag fick värmekuddar att ha mot magen och ryggen. Smärtan blev kraftigare och kraftigare och det visades sig faktiskt att gelen hade fungerat. Förlossningen hade börjat komma igång. Det gick rätt så snabbt framåt. Värkarna tilltog och jag fick lustgas i väntan på en Epidural. Lustgasen ställdes in på låg effekt för att inte påverka mitt minne. När man får en så liten stund med sitt barn så är det viktigt att man kommer ihåg varje sekund av den stunden. Krystvärkarna kom och det var svårt att hålla emot. Det var dags att föda vår lilla dotter. Jag upplevde inte att det tog så lång tid, min man stod vid min sida och peppade och hjälpte mig på alla sätt han kunde. Barnmorskan lotsade mig och berättade exakt vad jag skulle göra och tillslut kl 12:55 kände jag hur lilla Alva kom ut och smärtan försvann. Barnmorskan grät lite när hon torkade av Alva, klippte navelsträngen och lindade in henne i en duk. Hon frågade om jag ville ha henne i famnen men jag var så omtumlad att min man fick ta henne. Hon låg i sin pappaps famn och var det finaste jag någonsin sett. Jag kunde inte sluta stirra på henne. Det såg ut som hon sov. Vår lilla dotter, äntligen i sin pappas famn, så rätt och samtidigt så himla fel. När allt var klart med mig så fick jag Alva i min famn för första gången. Trots att jag befann mig i det värsta helvete någonsin så kände jag lycka när jag höll i min dotter. Hon var så fin, så vacker och så lik både mig och sin pappa. Det var en otrolig känsla att hålla henne i famnen och känna kärleken som är starkare än någonting jag någonsin upplevt. Jag älskade henne redan innan hon kom, men när hon låg där var känslan så stark. Jag bara väntade på att hon skulle vakna, att hon skulle öppna sina ögon och titta på oss. Men det gjorde hon aldrig. Barnmorskan berättade för oss att vi fick ha Alva hos oss hur länge vi ville och hon frågade också om vi ville att forografen skulle komma och ta bilder på henne och om vi ville ha hennes hand- och fotavtryck och om vi ville att hon skulle vägas och mätas. Vi tackade ja till allt och barnmorskan frågade om vi ville klä på Alva. Om vi ville så fanns det kläder som vi kunde få låna från sjukhuset. Vi hade ju inte med oss några egna kläder. Vi skulle ju bara in på en kontroll, så blev det inte. Det kändes helt fel att klä Alva i lånade kläder, vi ville klä henne i hennes egna kläder i något som var tänkt till henne. Min man gick hem och hämtade kläder till Alva och med hjälp av barnmorskan så klädde vi på henne. Hon var så söt i sin röda body och röd- och vitrandiga byxor. På huvudet fick hon en alldeles för stor vit hjälmmössa. Vår älskade lilla dotter, 3490 gram och 53 centimeter och så vacker. Vi hade Alva hos oss på rummet fram till 21 på kvällen. Vi bestämde på eftermiddagen att kl 21 får barnmorskan hämta henne. Vi var tvungna att göra så, att sätta en tid för tiden skulle aldrig komma då man känner sig redo att ta farväl av sitt barn. Egentligen ville jag ju hålla henne för alltid, smita ut genom utgången med henne och aldrig lämna ifrån mig min älskade Alva. Under tiden vi hade henne kom några av våra närmaste och hälsade på. De fick se Alva och det kändes fint att dela henne med några. Vi turades om att hålla henne och vi tog bilder. Under den tiden vi hade Alva hos oss var lyckan mer närvarande än sorgen. Det allra värsta vi någonsin tvingats göra kom strax innan 21.00 den 21 augusti 2012. Det var då vi tog farväl av vår älskade dotter som vi väntat på och längtat efter i 9 månader. Vi pratade med henne en stund var och berättade hur mycket vi älskar henne. Jag pussade henne på pannan och på hennes vackra händer. Sedan lade jag ner henne i korgen, bäddade om henne och gav korgen till barnmorskan. Hon tog ut Alva ur rummet och vi grät. Det var den värsta stunden i mitt liv. Vi visste att Alva skulle vara kvar på avdelningen, att vi bara kunde säga till om vi ville se henne igen, hålla henne igen men vi hade bestämt oss för att vårt avsked var slutgiltigt. Vi skulle inte klara av att ta farväl av henne igen. Vi stod emot hela natten och hela dagen efter trots att vi visste att det bara var att säga till. Dagen efter, onsdagen den 22 augusti var det dags för oss att gå hem från sjukhuset. Vi lämnade avdelningen genom en bakdörr på eftermiddagen och det var hemskt. Det var hemskt att behöva gå hem från förlossningen utan sitt barn. Att lämna sitt barn bakom sig. Man hade aldrig trott att man skulle gå hem utan Alva. Vi skulle ju vara en familj nu.
