Jag har också tänkt mycket när jag har läst på sistone - för jag och min sambo försöker också skaffa barn. Än har det inte hänt, men när som helst nu hoppas jag :) När jag har läst andra bloggläsares kommentarer och ditt inlägg Lycklig tröttmössa så kände jag att jag ville skriva en rad. Jag tycker att det är så bra att du uppmärksammar att det inte är lika lätt för alla. Jag och min sambo är inte riktigt där ännu, vi har just börjat försöka. Men vi har vänner som haft det jättesvårt och jag har sett hur tufft de har och har haft det. Nu har också några andra vänner till oss blivit gravida (det verkar ha gått väldigt lätt för dem). Det känns förstås väldigt roligt, men tyvärr är det inte så roligt att umgås med dem längre. Redan för ett tag sedan, när de började försöka, hetsade de på oss. "Är det inte dags snart, ni blir ju inte yngre!" Då fanns det många andra anledningar - som de också visste väldigt väl om - som gjorde att vi inte kände att vi orkade eller ville försöka bli gravida just då. Vi har också fått höra vad vi behöver göra innan vi skaffar barn, vad man ska äta och inte, vad vi borde tänka på. Och nu, när de väntar barn, får vi höra allt om Hur Det Är. "Så här mår man", "det här måste man göra", "det här är jättejobbigt", "man får så ont i ryggen" och så vidare. Och dessutom fokuserar de på detaljer som de blåser upp till jätteproblem, och vi försöker säga att det viktigaste är väl ändå att få ett friskt barn. Men det hjälper inte, i stället fokuserar de på när på året barnet föds, vilken skola som egentligen är bra, vilka kläder som är bäst. Och alla de här detaljerna är så otroligt svåra och jobbiga, tycker de. Har du något råd om hur vi ska hantera den här situationen? Jag tycker att du ofta har så bra råd om relationer och vill ta chansen att fråga. För den här situationen känns inte alls rolig: vi gläds inte så mycket för dem som vi vill, eftersom vi känner oss rätt överkörda, och det känns inte heller särskilt bra när ens vänner är så otroligt uppe i sitt att de inte verkar intresserade av hur vi har det. Och de drar också med oss i den negativa stämningen. Plötsligt sitter vi och peppar dem och säger "jo, men det blir väl roligt ändå", fast vi själva är ledsna över att vi inte är där ännu och också väntar på en ny familjemedlem. Jag förstår att du får väldigt många mejl och att du förstås inte hinner svara på alla. Men jag hoppas att du i alla fall läser dem :) Kram från en bloggvän Svar: Herregud vad jag får perspektiv av er bloggvänner, jag är så otroligt tacksam för det. Den här frågan är inte lätt, men den får mig att verkligen vakta min tunga i framtiden. Jag tror att det bästa är om du är ärlig på ett ödmjukt sätt. Dina vänner menar ju självfallet inget illa, men därmed är det inte sagt att du inte ska säga till när det gör ont. De är ju i sin lilla bubbla, visa hur världen ser ut där utanför - visa hur er värld ser ut. Här är mitt tips till den första situationen. Dom: Är det inte dags snart? Ni blir ju inte yngre." Ni: Jag vet att du inte menar något illa när du säger så, men ponera att vi är fullt medvetna om det och försöker bli gravida. Då kan din fråga såra väldigt mycket och göra oss ännu mer stressade. Det är inte alla som får barn lika lätt som ni. Men är det inte taskigt att säga så? Kommer inte kompisarna bli sårade då? Nej, det är absolut inte taskigt - det är ärligt och ibland svider sanningen. Det är som alla singlar därute som verkligen vill träffa någon och försöker - sen får de frågan "Men duuu, ska inte du träffa någon snart?! Klockan tickar." När ni får sånna här DUMMA frågor så värna inte om de andra, värna om er själva först och sätt en gräns. Visst det blir en trist stämning en stund, men den är inte ditt fel det är deras. Och du räddar dom från att göra bort sig igen + att du står upp för dig själv. Det är en kärlekshandling du förtjänar från dig själv. När det gäller att inte kunna glädjas åt vänner som lyckats bli gravida så var ärlig där också. Du: Jag skäms över att säga det här, men jag vill ändå vara ärlig. Jag gläds verkligen med att ni är gravida men bredvid den glädjen så bär jag en stor sorg över att vi kämpar med att vara gravida. Jag gläds inte så mycket som jag skulle vilja. När ni bekymrar er över skolor, ryggont och annat så kan jag tänka att ni borde vara världens lyckligaste eftersom ni kan få barn och ni har ett barn. Det är klart att ni har bekymmer som alla andra, men jag vill bara att du har det i bakhuvudet att när du pratar med mig så pratar du inte bara med en kompis som helst utan en kompis som är ledsen för att hon väldigt gärna vill bli mamma och är inte säker att det blir så." Mitt råd till er kära bloggvänner som försöker bli gravida är att inte lida i tystnad utan berätta ödmjukt över hur ni känner. Jag vågade inte ens berätta för en kompis att jag var gravid, för jag visste hur mycket hon ville bli gravid. Men det blev ju inte bra av att hon fick reda på att jag blev gravid via bloggen. Men jag var ärlig och berättade att jag visste hur jobbigt det skulle vara för henne. Men hon sa att hon kunde skilja på att glädjas för mig och samtidigt bära på sin sorg/längtan efter att bli mamma - "Vi får visa varandra hänsyn utifrån bådas situation, jag måste kunna glädjas med dig och du måste kunna förstå varför jag inte gör det ibland." Så sa hon och det tycker jag var klokt att man har en balans. Vad säger ni andra bloggvänner?
