Godmorgon mina fina människor! Hoppas att ni mår strålande. Jag ska försöka mig på att föreläsa idag. 175 stycken väntar sig det i Örebro. Jag har både hostmedicin som det är riktigt krut i. Herregud vad knäpp jag var i natt. Jag var helt övertygad om att Gustav och jag hade en dotter som vi hade glömt att lägga för natten. Så jag vaknar upp klockan tre mitt i natten i panik och börjar springa omkring i lägenheten för att hitta henne. Tänk om hon har gjort sig illa eller satt på spisen. Jag började skaka om Gustav och fråga vart är hon i panik. Det var sån verklig känsla, jag fattade inte att vi kunde tappa bort vår egen dotter i lägenheten. På morgonen berättade jag med inlevelse om känslan och försökte göra en spirituell analys av det hela. Min kära down-to-earth-make tittade på hostmedicinens innehållsförteckning, log och sa: Min fru blev lite tossig av alla starka grejer i hostmedicinen." Tossig, jag tycker det ordet är så roligt. Nu får vi hoppas att cortisonet inte gör mig tossig när jag ska föreläsa. Tack snälla kära bloggvän för det tipset. Rösten blir tillfälligt återställd av den. I övrigt tänkte jag fortsätta på temat vi påbörjade igår. Att våga älska fullt ut, vad det innebär och vart gränsen går. Inte en lätt fråga och det finns heller inget enkelt svar på det. Men det blir så bra när vi slår ihop våra kloka i kommentarsfältet. /Elaine, beger sig mot centralstation men take-away-latte i hand.>
