Jag har hört många slitna, men för mig bra liknelser för att orka gå vidare från trasiga familjerelationer. Som att ”Stirra inte på skuggan som faller på den stängda dörren, vänd dig om och gå vidare mot ljuset från de öppna dörrarna i framtiden”. Kanske är det lättare för mig att vända mig om just för att jag inte stirrar så länge på stängda dörrar. Men pappas stängda dörr, den som aldrig skulle öppna sig för att säga ”han är en bra pappa” den var svår att lämna. Men att en annan sund fadersfigur klev in min barndom hjälpte mig enormt mycket att förstå att det finns fler öppna dörrar att finna. Som min bonuspappa Anders. Det här är Anders Hallenberg som barn. Pappa till mina bonussyskon Ulrika och Peter. Pappa till min halvbror Rickard. Men även den första sunda mansbilden jag fick bo med som barn. För att inte såra min riktiga pappa så kallade jag Anders för Pappa 2. Jag minns när jag såg honom för första gången. Mitt första intryck av honom var faktiskt mammas leende. Jag var sex år och hade aldrig sett mamma le som hon gjorde bredvid den här mannen som såg ut att komma direkt från en inspelning av Dallas. Han hade på sig halvdimmade gulsvarta solglasögon inomhus, han hade en bred och glad mustasch och halvöppen skjorta med mycket mycket hår på bröstet som tittade ut som ett fotat svart fyrverkeri. Han var snäll, jättesnäll och rolig. Mamma berättade att han hade två barn som skulle komma på besök, att dom var tvillingar och hette Ulrika och Peter. ”Hej Ella!” sa han och tittade glatt på mig. Jag log länge och fånigt. Jag var glad och upprymd men samtidigt orolig för pappa. En oro som låg som en dov känsla under allt, men ovanpå det lyckades ändå bubblor av förväntan tränga sig igenom. Jag kunde inte sova den natten till dagen då de, mina nya syskon, skulle komma. Jag vaknade tidigt alldeles upprymd över att jag skulle få storasyskon. ”Ulrika och Peter” tänkte jag och kom på att det är ju som Tommy och Annika i Pippi Långstrump. ”Då måste jag vara Pippi” tänkte jag och klättrade upp för min våningssäng och la mig under täcket med fötterna på huvudkudden länge länge tills mitt tålamod tog slut och jag lekte med mitt dockskåp istället. Jag kommer ihåg när de kom in genom dörren i vår lilla tvåa. De var nio år, jättestora. De sa ”hej” på ett språk jag aldrig hade hört förut. ”Vilket land kommer ni ifrån?” frågade jag och Anders skrattade högt så att ytterligare en skjortknapp höll på att spricka upp. Men Ulrika och Peter skrattade inte. ”Vi kommer inte från någonstans, vi är svenskar från Gävle” sa Ulrika lite surt. Jag gjorde väl inte ett jättebra första intryck men tyckte Gävle var de fulaste tillåtna ord på en stad jag någonsin hört. Inte för att jag kände till så många städer. Jag skrattade och försökte skoja. ”Gävle, blir man jävlar då” jag kände mig lite tokig som Pippi men också generad innerst inne som Elaine. Det blev tyst, till och med Anders dämpade sig. ”Elaine, så säger man inte. Förlåt.” sa mamma och tittade på Ullis och Peter. Det kanske inte var en bra start men det blev en fin fortsättning. Jag var stolt över mina storasyskon, jättestolt över det som blev vår gemensamma lillebror Rickard som knöt ihop familjen så bra nåt år efter mamma och pappa 2 träffats. Jag var så glad över min nya pappa att jag kallade honom för pappa 2, mest för att inte såra pappa 1. Jag skämdes för pappa 1 rostiga blå daihatsu som han alltid kallade ”liten och tuff som jag”. Jag kände mig inte tuff när vi klev in i den efter att ha handlat middag på Mc:donalds. Jag såg mig alltid omkring för om någon såg innan jag smet in i den. Pappa 2 körde en röd Toyota Celika. Jag kommer ihåg när han kom och hämtade mig från dagkollot med sin bil och alla barn sprang mot parkeringen och skrek ”woooooow” och ännu mer wow när han fällde upp billysena. Och så klev han ut ur den med sina solglasögon, breda glada mustasch och halvt öppna skjorta med ett hårfyrverkeri som tittade ut från bröstet. Han såg ut som en hollywoodstjärna, en blandning mellan skurken och filantropen. Kanske en framgångsrik skurk? Så sa han ”Ella, kommer du?” och alla barn tittade på mig avundsjukt och imponerat. "Är han DIN pappa!” utbrast de. "Ja, sa jag. Han är min pappa.” och jag utelämnade 2 då. Det var ett litet svek mot pappa 1, men en stor stolthet och glädje i bröstet som jag tillät få vara kvar. Jag litade på pappa 2 så pass mycket att jag frågade om han hade några porrfilmer jag kunde få kolla på, sånna som min såkallade pappa visat mig sedan två års ålder. ”Men Ella” sa han på ett sätt som jag varken hade väntat mig eller kändes bra någonstans. Jag skämdes utan att förstå varför. Han var ju en pappa så då måste ju han ha porrfilmer. Så gick min logik. Han lyckades lirka fram sanningen ur mig och från den dagen fick Pappa 1 ögonen på sig från socialtjänsten. Jag slutade kalla pappa 2 för pappa efter det. Jag hatade honom en tid och sa bara Anders. Men jag slutade aldrig älska honom för att vi har ett riktigt band han och jag, inte ett band gjort av gener eller blod, utan av ren kärlek. Han dömde inte mitt hat utan var lika tillgiven och hämtade mig på dagkollo, hjälpte mig med matten och lät mig gå på knattedisco i smyg när mamma jobbade natt på södersjukhuset. Han gjorde små liberala hjältedåd i smyg som stod i kontrast till mammas ibland lite för stränga och katolska uppfostran. Han är den enda jag har haft som varit i närheten av det en pappa ska vara. En fin kontrast och komplement till mamma, en ängel i jämförelse till ondskan själv – min pappa. För två veckor sedan drabbades Anders av Corona. Med all sjukdomshistorik han haft så är jag säker på att alla vi anhöriga visste att det inte skulle gå vägen. När jag fick beskedet om att han åkt in på sjukhus skrev jag till honom: ”Pappa 2 kallade jag dig då, men du blev pappa 1. Är du inlagd på sjukhus? Kan jag göra något för dig? Kram Ella”. Två dagar senare fick min lillebror Rickard – som mamma och Anders fick – och min bonusbror Peter ta farväl från pappa 1. De fick stå vid hans sida i 20 minuter iklädda skyddsdräkter och munskydd. Han var vaken och ledsen. Efter utbyte av ord om hur mycket vi barn älskar honom så stod Peter och Rickard tysta vid hans säng och grät. Efter en stund sa pappa ”Ja, då säger vi så” Och de var de sista de sa och så lämnade de. Att hans livsuppehållande skulle tas bort och att han skulle få dö själv med främlingar som av smittoskäl inte kunde hålla hans hand. Det kändes omänskligt. Men så är det för så många, det är dock ingen tröst utan ökar bara vidden på tragedin. Jag kan trösta mig med att han fick syrgas och lugnande, något som inte tillhandahålls på äldreboenden utan många kvävs ihjäl. Men jag orkar inte gå in på den debatten, jag har precis klivit in i sorgen av min älskade bonuspappa. Om du inte har fått kärlek i din familj så stirra inte på de stängda dörrarna. Gå mot ljuset av de öppna dörrarna i framtiden. Där finns familjen som står upp för dig i vått och torrt, de som lyssnar och tror på dig. De som skiter i anseende och sätter barnen först. Människor du knyter an till automatiskt av det enkla, fina och starka skälet att bandet är kärlek. Tack älskade Anders för att du kom in i mitt liv och god natt du Pappa 1, jag älskar dig och kommer för alltid att sakna dig. Kram Ella, som tar helg och tar tag i sorgen på samma gång.
