Idag hatar jag min adhd. Jag sörjer socker och alla godsaker som min hjärna är så svag för. Sörjer att Gustav och jag inte kan vara uppe två timmar tillsammans efter barnen lagt sig för att jag lägger mig 21.30 för att sova 8 timmar innan jag tar medicinen 06.00. Sörjer mina sovmornar och är inte alls pigg på mina träningsmornar. Just nu vill jag bara lägga mig på gymgolvet och gråta. Jag vill inte ha adhd. Jag vill ha samma dopaminpåslag som alla andra tar förgivet. Inte behöva träna eller medicinera för att inte riskera att utveckla Parkinsson när jag blir äldre. Det är ju det som obehandlad adhd och bristen på dopamin i hjärnan kan leda till, eller självmord och massa andra hemskheter. Jag får påminna mig om allt det där när jag ögnar på allt julgodis, pepparkakor och familjen som sover innan jag tassar ner till gymmet och tränar. Jag får ju så mycket av dagarna när jag lever så här. Jag har fått en bättre. Anknytning med Matheo och Evelyn för jag är mer närvarande. Pascal och jag byggde en koja ihop i vardagsrummet - det har jag aldrig gjort med mina barn, jag har vilat bort delar av deras barndom. Jag har fått en ny chans. Jag borde inte klaga. Jag vet att jag har tak över huvudet och har fått hjälp med min adhd snabbt för att jag gjort en privat utredning. Jag borde vara så tacksam för så mycket och jag är tacksam. Jag tycker det är hemskt att få hjälp snabbt blivit en klassfråga. Men jag jämför inte mig med mina fellow adhd-personer utan er som har dopaminet gratis. Jag missunnar er inte det, jag bara avundas er❤️. Men jag sörjer att jag inte kan ha ett liv och en hjärna som alla andra. Den med dopaminer. Vad glada för era dopisar gott folk och gott nytt år önskar jag er! Ser fram emot att blogga igen efter jullovet. Nu ska jag avsluta det hör hemska passet med den mest hemska mensvärken. Sen ska jag meditera ”self compassion” på head space som den äckliga hurtbulle jag tvingats bli, sen ska jag fulgråta på golvet innan jag går upp till min älskade familj. Stor kram på er och tack för att ni orkar läsa mina deppiga rader. Jag ska rycka upp mig, en annan dag. Nästa år. Imorgon. Puss!
